076 184 50 75 hej@karlstadkallar.se

Ni har alltid funnits där, åtta minuter bort. Den spruckna trottoaren, svängen till höger, uppför backen och sedan genom skogsdungen med alla rötterna. Några nickande igenkänningar på parkeringen senare så är vi framme. Och där står ni; mina och våra hjältar, förskolepersonalen. Ständigt vänliga, ofta med ett stoiskt lugn, trots vuxna med våra stressade lämningar och hämtningar – och våra tre äpplen höga barn som kräver er uppmärksamhet.

Jag skäms när jag tänker på hur ofta jag suckat högt över någon handske som kommit bort och liknande trams, för när allting kommer kring så tar ni ju hand om det finaste jag har, och det på ett fantastiskt sätt.

När min son skolades in så förändrades jag i grunden. Hans gråtskrik tonade ut när jag närmade mig bilen, men det dåliga samvetet var med mig på axeln hela tiden och lade ett meningslöst skimmer över resten av arbetsdagen. Några dagar passerade och skriken byttes ut mot tomma blickar ut genom de stora fönstren. En handfull veckor gick och blickarna byttes ut mot snabba ”hej då, pappa”. En termin gick och förskolan blev en daglig rutin, lika bekymmersfri som nödvändig. En småbarnsperiod studsade förbi och en tänkande individ går numera bredvid mig och ställer frågor som jag inte alltid kan besvara.

I morgon går min pojke sista dagen på förskolan. Numera kan han läsa och skriva. Han kan räkna lite på engelska. Han känner till några svampar som man inte ska äta. Han vet att en banan flyter dåligt, och skrattar och korrigerar hjärtligt när hans trötta föräldrar läser fel under nattningen. Han är en tänkande individ som växer framför våra ögon. Och det till väldigt stor del tack vare er, personalen på förskolan. Det är otroligt att vi har möjligheten att lämna bort våra barn hos er medan vi arbetar, samtidigt som våra barn utvecklas och får med sig både kunskap och lärdomar i ryggsäcken.

Men ni är så mycket mer än kunskapskällor och jag hoppas att ni förstår hur viktigt ert arbete är. Låt mig dra ett exempel: Nyligen fick jag en tagg i hjärtat när min älskling glatt sprang fram till två pojkar på innergården, bara för att bli avvisad med ett ”jag vill inte leka själv med dig” av den ena. När han därpå lunkade iväg för att gå ett varv själv runt sandlådan så ville jag ta hem honom och aldrig mer utsätta honom för folk. Jag gick till slut ändå med tunga steg därifrån och väl på jobbet fick jag bromsa mig själv från att ringa er och fråga hur det gick. “Barn är barn och är taskiga ibland, mot alla”, fick jag uppmana mig själv. Gång på gång, för att ens kunna fungera.

Den dagen lämnade jag jobbet tidigt, Jag åkte till er och smög in lite försiktigt på innergården för att om möjligt få en skymt av någon slags interaktion – och i förlängningen sinnesro. Jag hade kunnat offra mycket för att se honom leka med andra barn. Tyvärr grusades mina planer snabbt då han såg sin krumryggade pappa och en kram och några misslyckade och ledande frågor senare var jag därför tvungen att lätta mitt hjärta. En minut terapi senare förklarade en pedagog att flera har sagt att de bara leker med vissa och att ni under morgondagen därför skulle samla alla barnen och prata om vikten av att vara en kompis och att vara med alla. Hade det varit socialt accepterat hade jag kramat kvinnan i fråga och kanske tagit med henne hem. Så lättad och tacksam kände jag mig. Och känner mig.

Nu är det snart över, tiden hos er. Småbarnsåren stormade förbi och nu vet jag att förskolepedagogerna, ni, är de riktiga hjältarna som förtjänar alla hyllningar ni kan få. Och med mig har jag den i sammanhanget något motsägelsefulla insikten att det bästa betyget ni kan få är när man inte behöver tänka på er, i alla fall inte så mycket.

Men i dag tänker jag på er, och allt som ni har gjort för min lille pojke. Och för oss. Tack för att ni har funnits och fortfarande finns, åtta minuter bort, och alltid nära hjärtat.

/Magnus