Hösten 2011 vägde Emma Bertilsson drygt 130 kilo, led av reumatisk värk och hade ofta feber som ledde till ständiga sjukskrivningar.  Den onda spiralen ledde till mörka tankar och till slut hamnade hon i ett vägskäl.

– Alternativet var att antingen ta livet av mig eller starta ett nytt liv, säger Emma Bertilsson.

Emma Bertilsson är nyligen hemkommen från New York Marathon, men hennes hälsoresa är betydligt längre än så och 2011 var hennes vardag helt annorlunda jämfört med nu. Hon var ofta sängliggandes och sjukskriven och det inaktiva livet gjorde att hon gick upp mycket i vikt. Självbilden var i botten och till slut beslöt hon sig för att hon måste ta hjälp. Hon hade nämligen hamnat i ett vägskäl där hon antingen skulle ta livet av sig själv, eller starta ett nytt liv. Den första läkaren hon träffade sade att det inte fanns något att göra och att problemet kanske satt psykiskt. Emma gav dock inte upp utan sökte upp en ny vårdcentral och mötet där förändrade hennes liv. Läkaren konstaterade snabbt att Emma hade en reumatisk sjukdom – ett besked som var oerhört viktigt för henne.

– Det var A och O för att jag skulle kunna påbörja ett nytt liv. Hade jag fått samma respons som den andra läkaren så hade jag tagit livet av mig, säger hon.

Det beslutades att det skulle sättas in en rehabiliteringsplan, men maskineriet tickar stundtals långsamt inom vården och inte förrän tre månader senare skulle den sätta igång. Emma beslöt sig då för att ta saken i egna händer, och fötter.

– Tre månader känns som tre år när man är så långt nere i skiten fysiskt och emotionellt så jag började fundera lite på hur jag skulle kunna börja själv.

Hon mindes att problemen brukade vara mindre när hon rörde mer på sig och efter att ha rådfrågat läkaren om det var ok så påbörjade hon sin hälsoresa. Hon pratade först med en kompis som brukade gå på spinning på gymmet.

– Hon berättade att det bara brukade vara hon och pensionärerna där. Jag tänkte att de kändes rätt harmlösa och inte lade några värderingar i hur man ser ut och vad man gör, säger Emma och skrattar.

– Dessutom släcktes det ner i spinningsalen under passet vilket jag tyckte var bra då, säger hon.

Det fanns en speciell anledning till att hon gillade att det släcktes ner i lokalen.

– Jag trodde att alla tänkte onda tankar om mig; att jag var ful, äcklig och dum i huvudet bara för att jag inte kunde ta på mig mina egna strumpor och ta mig till toaletten vissa morgnar.

– Mina hjärnspöken sade att de tänkte negativa tankar om mig.

Betraktade träningen som ett jobb

Bara att ta sig till träningslokalen och sätta sig på cykeln var en väldigt stor grej som gjorde henne glad eftersom hon kände att hon övervann ett hinder på vägen. Då dessutom träningen började ge resultat började rösterna i huvudet tystas ner mer och mer och en bättre känsla infann sig hos Emma. Att ge upp fanns inte på kartan och snart tog hon sig an träningen som om det vore ett jobb.

– Det var inga undanflykter. Jag hade ju mitt riktiga jobb, men prioritering nummer två var träningen och jag valde att se det som ett jobb, säger Emma och fortsätter:

– Där sjukanmäler man sig inte bara för att man är lite trött och dassig. Jag såg inte dagen som färdig förrän träningen på kvällen var slut.

Foto: Rebecca Hansson

Börja inifrån och ut

Samtal om exempelvis gastric bypass fördes på ett tidigt stadium, men det var inget för Emma. Hon är rädd för nålar och för att någon ska skära i hennes kropp, men framför allt tycker hon inte att en sådan operation skulle lösa alla problemen.

– Jag vill börja inifrån och ut. Och även om jag gör en operation så kommer jag inte se min kropp på ett annorlunda sätt efter operationen, förmodligen. Jag vill jobba med den som en helhet så att både hjärna och kropp synkar, att det blir en fungerande enhet, säger hon.

Sprang från lyktstolpe till lyktstolpe

Målet med träningen var att komma så långt bort från utgångsläget som möjligt och ungefär ett halvår efter att hon blev sjukskriven så plockade hon fram löparskorna och gav sig ut, även den här gången i skydd av mörkret. Hon började försiktigt. Hon sprang från lyktstolpe till lyktstolpe, men snart hade ett par kilometer avverkats utan att hon hade behövt stanna och en låga för löpning hade tänts. Hon anmälde sig kort därefter till VårRuset i Karlstad. Emma, som även brottades mot social fobi vid tidpunkten, var först väldigt obekväm med publiken och det stora startfältet.

– Jag tror att det var med 6- 7000 löpare och det kändes som en nära-döden-upplevelse till en början, men när jag väl började springa så var det som att komma in i sin egen bubbla. Och efteråt var det en otrolig känsla, berättar Emma som då även lämnade sin fobi bakom sig i spåret.

Drygt en månad senare väntade Karlstad Stadslopp och våren 2014 stod hon plötsligt på startlinjen i Stockholm Marathon. En upplevelse som Emma beskriver som jätteemotionell.

– Det var speciellt. Bara tre år tidigare så kunde jag knappt ta mig upp ur sängen och att springa fanns knappt på världskartan. Ett maraton är det ju inte alla som klarar, säger Emma Bertilsson som numera jobbar som personlig tränare och har satt upp nya mål för sin löpning.

– Målet är att springa 50 olika maraton innan jag fyller 50 år, säger Emma som sedan podcasten (som ni kan lyssna på nedan) även har hunnit med att genomföra New York Marathon.

Hur var upplevelsen?

– Det var lika häftigt som jag hade föreställt mig, om inte häftigare.

Är du nöjd med din prestation?

– Mycket nöjd! Jag hade en sjukt bra känsla genom hela loppet och njöt av varje steg, säger Emma och avslöjar att hon funderar på att springa maraton i London eller Milano till våren.

Kortfakta om Emma Bertilsson

Ålder: 30

Bor: Forshaga

Motto: Man ska inte vara sin sjukdom.

Udda talang: Jag kan spela tvärflöjt!

Drömresmål: Det vore kul att springa maratonet som avslutas på Kinesiska muren.

Det här vet inte många om mig: Jag spelar Bingolotto varje söndag!

Förebild: Min faster. Hon är alltid glad och sprudlande och ser alltid det positiva i människor.

Fotnot: Hör hela Emmas berättelse här.