Vid 16 års ålder fick Joanna Halvardson sin första diagnos, innan dess hade hon redan försökt ta sitt liv för första gången. Svåra tider följde innan Joanna hittade tillbaka till livet på allvar igen. Nu vill hon visa vägen för andra.

– Genom att berätta min historia kan jag hjälpa andra så att de inte behöver vara med om samma saker, säger Joanna Halvardsson.

Joanna Halvardsson anländer till intervjun och parkerar snabbt och säkert. Det har varit bråda dagar och mycket uppmärksamhet efter att hon blev utnämnd till Samhalls Visa vägen-eldsjäl i DalKarlstad-finalen.  Joanna berättar att hon har tre diagnoser; Aspergers syndrom, psoriasis artrit, en reumatisk sjukdom och Bipolär sjukdom typ 2 och att den sistnämnda kan göra att det, även om det är kul med glada tillrop, grattisönskningar och medial uppvaktning, kan bli påfrestande med lite för mycket uppmärksamhet.

– Det är en bägare som rinner över, om än med känslor istället för vatten, säger hon.

Visa vägen-priset uppmärksammar de människor som går i bräschen för personer med funktionsvariationer och bryter deras utanförskap på arbetsmarknaden. Joanna är stolt över utmärkelsen och i rollen som attitydambassadör, jobbet med bloggen och kontakten med dess läsare och inte minst genom sina föreläsningar är det nog ingen som missunnar henne priset.

Samtalet går in på barndomen. Joanna beskriver en minst sagt tuff tid från och med de yngre tonåren och framåt som bland annat innebar åtta självmordsförsök, psykiatrisk slutenvård och mobbing på skolgården. Hon berättar att hon alltid har uppfattats som en tyst, snäll och blyg tjej som satt längst bak i klassrummet och inte var till besvär. Men när hon blev tonåring och började högstadiet så blev det tydligt att hon hade sociala svårigheter.

– Som barn leker man och då kan man ha koll på hur de andra gör och så gör man likadant, men när man blir tonåring så ska man helt plötsligt börja använda sociala oskrivna regler och vara på ett visst sätt och det funkade liksom inte, säger Joanna Halvardsson.

Det blev konflikter med några tjejer i klassen, Joanna blev mobbad och utfryst, och det var under den perioden som hon började må väldigt dåligt psykiskt. Hon berättar att hon hade haft kontakt med barnpsykiatrin redan som 13-åring utan att någon utredning startades. Det var först när hon försökte ta sitt liv för andra gången som de satte igång en utredning. Sedan gick det snabbt och de satte diagnosen på en vecka.

– Det var viktigt och två veckor senare kunde jag få hjälp och rätt stöd i skolan, berättar hon.

”Mest en förvaringsplats”

Ytterligare sju självmordsförsök gjordes och Joanna var  inne på psykiatrisk slutenvård i flera omgångar – en erfarenhet hon ser tillbaka på med viss skepsis.

– Jag ser det mest som en förvaringsplats. När man ser på film så verkar det som att det är massa terapi och sånt, men så ser inte sanningen ut i svensk psykvård. Man får medicin och har man tur så får man prata med en läkare i tio minuter en gång i veckan, säger hon.

Och fortsätter:

– Det är inte meningen att det ska vara en nöjesplats heller, men jag önskar som sagt att det var mer terapi och att det fanns mer att göra.

Du kände inte att du utvecklades?

– Nej, så här i efterhand inser jag att jag blev sjukare av att vara inlagd, framförallt av medicinerna som de öste på med. Jag var 18 år och en trasig tjej, man blir ju som de andra. Det smittar liksom av sig.

– Sedan kan jag inte förstå hur de tänker när de sätter tjejer med självskadebeteende tillsammans med missbrukare. Jag har aldrig fått så många tips gällande självmedicinering som då, berättar hon.

Tre år utan självskadebeteende

Joanna berättar att hon skadade sig själv i 15 år. Det hela började med att hon läste om en tjej med självskadebeteende i en tidning.

– Det stod att det inte fungerade för henne men jag ville testa för ”tänk om det skulle funka på mig”. Sedan blev det som en drog. Man blir fast och det var också en anledning till att jag ville bli journalist för att jag ville vara med och röra om i grytan och visa hur fel det kan bli när man skriver om sådana saker på fel sätt.

Hur är det i dag?

– Än i dag måste jag kämpa emot impulser – och så kommer det nog alltid att vara. Det är som ett beroende.

Hur kämpar du emot impulserna?

– Mina två bästa kompisar påminner och hjälper mig. Det var min bästa kompis Ludde som fick mig att sluta – något som psykiatrin inte lyckades med på 15 år.

Vad gjorde han?

– Han sade exakt rätt saker vi rätt tillfälle. Han fick mig att inse att jag inte bara skadar mig själv utan även dem som står bredvid och ser på men ingenting kan göra. Jag kan stå ut med att skada mig själv men jag kan inte stå ut med att skada de som jag älskar så därför bestämde jag mig för att nu slutar jag.

– Sedan har jag även gjort en tatuering på min vänsterarm som symboliser att mitt självskadebeteende är över, säger Joanna Halvardsson.

I framtiden vill Joanna skriva en bok, en självbiografi. Men hon berättar att även här spelar hennes diagnos en viss roll.

– Jag hade behövt att ett förlag ringde och säger ”hej, vi vill trycka din bok att vi vill ha den klar på det här datumet”.

Då hade du skrivit den på två veckor?

– Ja precis, säger hon och skrattar.

Avslutningsvis, om du fick säga något till ditt 14-åriga jag. Vad hade det varit?

– Att ditt liv inte är förstört, och att en diagnos inte behöver vara ett hinder. Det kan också vara en styrka om man får rätt stöd och hjälp.

Om Joanna Halvardson

Ålder: 30.

Bor: Karlstad.

Favoritintresse: Kolla på speedway.

Talang som inte många känner till: Jag kan alfabetet på teckenspråk.

Säg något som inte så många känner till: Har ett SM-guld i salongsgevärsskytte.

Motto: Ingenting är omöjligt, bara olika svårt.

Idol: Dregen i Backyard Babies. Han har visat att det är ok att sticka ut från mängden och vara stolt över det.

Missa inte Joannas kommande föreläsning!