Jag har aldrig gjort någon revolt i livet. Jag har liksom inte haft någon anledning, eller orken att få till en ansiktstatuering, eller ett piercinginspirerat kopplingsschema mellan alla känsliga områden på min smalfeta kropp.

Men jag har märkt att jag gärna vill leva ut lite extra när min sambo är borta. Det kan handla om killräcklighet i kombination med lathet som oftast utmynnar i saker som att borsta tänderna lite snabbare, eller kanske koka korven i samma kastrull som makaronerna. Men det finns även saker som skaver på riktigt i samboskapet, i alla fall i mitt, och som jag denna vecka – när min sambo är iväg på konferens i flera dagar – kan leva ut.  

Först på tur är diskmaskinen. Min sambo tror att hon är någon slags diskingenjör som alltid är bäst på att stuva och att göra diskningen effektivare än någonsin. Hon behandlar mig som om jag vore ett barn, fast utan acceptansen. Det är ingen vacker syn, den när hon tittar på mig med avsmak och pratar med ironisk-klapp-på-huvudet-attityd samtidigt som hon möblerar om diskmaskinen. Men den här veckan är det jag som är herre på täppan. Ingenting kan stoppa mig.

Därför behandlar jag diskmaskinen som om den vore skyldig mig pengar. Jag vräker in allting i den jäveln, som om det var något personligt, något jidder, oss emellan. Det är huller om buller. Det ser ut som att en syltfabrik har exploderat där inne.

Jaså, kombinationen fukt och värme kan göra att träet kan spricka? Jaså, teflonet kan lossna om man kör den klenisen i maskinen? Åh, vad synd. Jaså, allt med koppar kan bli flammigt? Oj då. Domedagsråden tar aldrig slut. VAD FAN FINNS DET DISKMASKINER FÖR?

I dag biter dock varken Råd, Rön, eller Sambos förmaningar. I dag är det jag som bestämmer och härnäst åker Globalknivarna in, sedan eventuellt vår son. Men först ska jag äta middag, bada och sedan ringa till min mamma och berätta att jag springer runt på parkettgolvet med blöta fötter.

JAG LEVER (i alla fall fram till fredag eftermiddag).