Krönika: Känslostorm i bollhavet

Krönika: Känslostorm i bollhavet

Den här årstiden är för mig, och säkerligen många med mig, förenad med många lager känslor. Är det inte gråtattacker framför vintersport så är det kräkattacker framför förskolan. Och det blir ju inte bättre av att min sons största intresse numera verkar vara att slicka på de färgglada bollarna på diverse lekland. Hur blev det så här? Jag hatar ju lejon, barn och bakterier. Mitt enda glädjeämne är att springa omkring här, utan kalsonger under mjukisbyxorna, bland alla mammorna. Det ger i alla fall någon slags frihetskänsla.

Och snart väntar två andra Waterloos för undertecknad; skidsemester och Alla hjärtans dag. Sälen vill jag inte ens prata om, det är för traumatiskt, speciellt nu när jag har en 42-årig lårbenshals och har dragit ner på mjölken. För att inte prata om den kommande, löjeväckande kohandeln mellan min aversion mot kommersialismen och den ständigt stelbenta önskan om att visa min livskamrat lite uppskattning. Ständigt slutar den kampen med att jag står, tämligen bortkommen, i en blomsterbutik med en florist och en stressinköpt fläskfilé som sällskap – så även i fjol.

Då satt vi där, för sjunde året i rad, och tittade varandra i ögonen för en liten stund, omgivna av pipande disk- och tvättmaskiner och en nöjd avkomma som likt en ko på väg in till nödslakt stirrade på en surfplatta för lugnets skull. Axlarna gick snart ner och förtroliga samtal avhandlades. Semesterdrömmar ventilerades, funderingar om att i framtiden skaffa fler barn likaså. Allt var plötsligt möjligt – i alla fall till ett besök hos tandläkaren adderade ytterligare en känsla till ekvationen.

Tydligen gnisslar jag tänder om nätterna och lösningen på problemet känns inget vidare. Min utmärkta tandläkare tipsade nämligen om en bettskena. Den kommer säkerställa att jag inte kan panikgnugga mina käkar mot varandra, som en neandertalare som försöker göra en brasa, under de fem timmar per dygn där jag sluter ögonen och istället för att gå omkring och grubbla tydligen bearbetar dagislämningar, parmiddagar och amorteringsångest med hela käften.

Det här 40-pluslivet bjuder onekligen på en hel del överraskningar. Jag nattkissar numera så ofta att jag har funderat på att ställa in en tältsäng i badrummet. Det växer hår ur öppningar jag tidigare inte kände till (då har jag ändå läst till sjukgymnast), samtidigt har jag en frisyr som påminner om ett schimpansarsle ovanifrån.  Och nu ska jag även behöva sova med en bettskena? Är det här livskvalitet? Kommer jag ens få chansen att skaffa fler barn? Det låter måhända ytligt, men framför allt tycker jag synd om min kvinna.

Hon förtjänar bättre 2019.