Att ställa klockan tidigt och ge sig ut innan världen riktigt vaknat till liv. Det är något alldeles extra. Jag kan absolut känna mig lite trött när klockan ringer och sängen känns extra varm och skön just då. Men jag vet att alternativet, att lyfta bort täcket och sätta fötterna i golvet för att kort därefter vara ute och springa, är ännu bättre.

Ofta är det fortfarande mörkt när jag snörat på mig skorna och ger mig ut. Och de första minutrarna, kanske kilometrarna, så kan det nästan kännas som att jag inte riktigt vaknat ännu. Och sakta men säkert vaknar jag till liv. Huvudet och kroppen. Oftast springer jag ensam, så allt jag hör är mina andetag och möjligen ett sus av vinden genom träden. Jag möter nästan ingen annan heller. Det känns som om morgonen är min egen.

Sakta, sakta börjar solen kika fram. Som om jag springer och möter ljuset och dagen. Har jag tur får jag vara med om en soluppgång, en sådan morgon där himlen blir alldeles rosa och röd i kontrast mot det blå. Jag ÄLSKAR det. Då är det som att en sol går upp inuti min egen kropp också. Jag känner ett lugn. Jag känner mig avslappnad och lycklig.

När jag närmar mig mitt hem igen börjar jag bli lite hungrig och törstig. Jag äter aldrig frukost före mina pass. Jag vill vakna till och börja längta lite efter den först. En dusch och sen den första klunken kaffe, den känslan är magisk! Har du testat?