076 184 50 75 hej@karlstadkallar.se

Varje år ser jag bilder på familjer som lite krystat ler framför sina tält på sina dubiösa hemmasemestrar. I det tysta har jag tänkt att det där handlar om människor som, i jakt på sinnesfrid, låter reptilhjärnan välja aktivitet – och då hamnar man där, på nån jävla klippa i ett naturreservat i Glaskogen. De är plötsligt hälften människa/hälften djur.

För en månad sedan skrattade jag därför när min sambo började prata om camping. Jag är en 192 centimeter lång reumatiker som nattkissar så frekvent att Manneken Pis hade tittat blygt ner på sin mandom ifall han hade tillbringat en natt i min kropp. Dessutom är jag rädd för ormar – och för att skita ner mig. Camping? Nej, tack.

Men plötsligt började min sambo Operation Övertalning. Sovsäckar köptes in, kåsor och liggunderlag likaså. ”Det var rea på det här Trangiaköket, jag var tvungen, det kan vara bra att ha”. Sedan trappades det upp ytterligare. ”Vår son älskar att campa”. En bild skickades till min telefon när jag hade tre enheter i blodet. Den föreställde ett nyinköpt tält som nu plötsligt stod i vår trädgård. Jag hade ingen chans. Hennes masterplan var fulländad. Vi skulle campa, det fanns inget alternativ längre och plötsligt satt vi i en kanot på väg mot nån udde i Glaskogen.

Det började illa. Jag var tafatt och bromsarna yrde omkring mig. Jag lyckades välta kanoten, trots att ”det ska inte gå”, och alla ramlade i. Jag tittade på min telefon i smyg, men den var lika tom som jag för tillfället. Jag ville hem, men uppskattade ändå att min familj verkade trivas. Det var fint att se.

Kvällen kom och vi satt nere på en klippa. Sonen läste och min sambo tindrade med ögonen samtidigt som hon drack rödvin ur en kopp. En timme gick. Bromsarna hade försvunnit. Barnet somnade och vi satt själva, tätt omslingrade, och tittade när solnedgången gick ner. Det var närmast komiskt romantiskt med det där ljuset och de stilla skvalpen som inramade vykortet framför oss. ”Fint här”, sade jag – och hon nickade. Jag rycktes med av stunden. Jag tog lite vin jag med. Det brukar jag aldrig göra, detta eftersom jag inte tycker om smaken och för att jag vet att jag brukar få ont i magen av det. Men stunden krävde vin – och vi gav varandra en kyss samtidigt som solen försvann bakom trädtopparna.

Morgonen kom. Jag hade druckit alldeles för lite vatten. Det var planerat. Jag ville absolut inte gå upp och kissa i lingonriset, men min taktik hade tagit ut sin rätt. Jag var torr som ett sviskon när jag vaknade. Bockstensmannen framstår som återfuktad i jämförelse. Dessutom hade jag rätt om vinet och dess dåliga påverkan på mig.

Med krökt rygg lämnade jag frukosten för att gå avsides. Jag drog ner byxorna och ställde mig i jägarställning mot en tall. Det sjuka var tvunget att komma ut. Jag blundade och började krysta. Insekterna var tillbaka. Jag kände en påflugen broms som behandlade min mellangård som om den vore ett nöjesfält. Jag varken kunde eller orkade bry mig om bromsen – trygg i vetskapen om att den alldeles strax skulle få vara med om någonting fruktansvärt.

En sista kraftansträngning senare. En skogssnigelsformad hög, stor som en Skogaholmslimpa, låg snart under mig. Jag torkade mig djuriskt innan jag slängde hushållspappret rätt ut i lingonriset. Från andra sidan busken hörde jag min kvittrande familj. Jag var inte bara lättad utan även lycklig – och i det här stadiet hälften människa/hälften djur.

Och när våra ögon möttes sade jag glatt: ”Det här gör vi om nästa år va?”