076 184 50 75 hej@karlstadkallar.se

Det är inget tvivel om att medelålderskrisen nu har börjat få fäste i min umgängeskrets. Mina kompisar må le titt som tätt, men de verkar inte må vidare bra. De italienska sportcyklarna står som pokaler i deras hallar – och så fort vädret tillåter drar de på sparkdräkten av spandex över sina smalfeta kroppar och cyklar iväg, glatt omedvetna om att de i profil ser ut som en orm som precis har tryckt i sig en pilatesboll. De som är pre- och postsamboskap pratar, med glada ögon, om 25-åringen på jobbet –  eller om tre dagar långa fiskeresor där de kan ”hitta sig själva”.

Men allra värst är ändå min kompis, Anders. Låt mig vara tydlig: jag tycker om honom, väldigt mycket. I en värld av märkliga ställningstaganden och känsla-före-fakta-tänk så är han en rationell fyr i mörkret, i alla fall har det varit så förr. Nyligen har hans älskvärdhet börjat sjunka – och detta i takt med att hans testosteronhalt har börjat stiga. Han har nyligen börjat gymma. Det vet jag vid det här laget, klart och tydligt. Om detta upplyser han mig nämligen dagligen.

Våra dagliga samtal, som jag tidigare alltid såg fram emot, känns numera mer och mer som kinesisk vattentortyr. Han behandlar mig som en diktafon, eller som en mänsklig träningsdagbok som längtar efter att höra om hur han bytt upp sig från 12-kiloshantlarna till 13-kiloshantlarna. Envägskommunikationen om muskelgrupper, framsteg och drömmiga ryggbilder i strandkanten tar aldrig slut.

Nyligen sade han att ”mitt barn tyckte det var kul att klämma på min triceps”. Han tror att jag ska bli imponerad och motiverad när han säger sådan saker, men om sanningen ska fram så är jag närmare att göra en orosanmälan än att själv börja lyfta skrot. Det är så JÄVLA ointressant att mina underarmar, de taniga, ser ut som en streckkod innan jag med en nödlögn får honom att avsluta samtalet, eller i alla fall byta samtalsämne.

Träningen har gjort att han tror att han är odödlig. Till och med under en brinnande pandemi Linda Blair-tömmer han resultatet av sin löparmage på gymmets offentliga toalett. Och på vägen ut från gymmet är han tydligen ändå så attraktiv att kvinnor, enligt honom, kör förbi hans bil långsammare än normalt för att memorera nummerplåtarna i hopp om framtida vinning.

Som om det inte vore nog så har han nyligen börjat med padel. Men istället för att göra mig gubblustig över det så har jag beslutat mig för att välja glädjen. Jag har ju trots allt under en tid gått och väntat på att drabbas av min rättmätiga medelålderskris – och kanske ska jag mota den i grinden, eller i padelburen.

Men har du ingen kris alls? kanske ni undrar. Jo, den finns där om man skrapar på ytan, eller på fontanellen, rättare sagt. Jag har börjat säga konstiga saker, och är mer och mer öppen för att göra dubiösa affärer, som nyligen hos frisören:

Jag: Vad kan jag göra åt min kala femkrona på huvudet?

Frisören: Kompis, jag känner en läkare som fixar det där. Du får tio procent om du nämner mitt namn. Jag har gjort samma precis.

Jag: Det är taget. Och om det blir bra så lämnar vi fru och barn!

*Tyst i salongen

Vi kämpar på, jag och min kompis, Anders.