076 184 50 75 hej@karlstadkallar.se

Årets fattigaste dag närmar sig, men vi på Kroppkärr fruktar ej dagen när Lyxfällan knackar på dörren, inte alla i alla fall – annars beställer man inte en säng som kostar lika mycket som en insatslägenhet gör där jag kommer ifrån.  

Min sambo har tjatat om tempursäng i flera månader nu. Det har varit imponerande att se skådespelet. Hon har ojat sig över ryggen, fjäskat, hasat sig runt som Quasimodo och tjatat så mycket att min son framstår som en buddhistmunk i jämförelse. Jag vill dock inte låta negativ, hon har väldigt många fördelar. Hon är noggrann, systematisk och manipulativ – och skulle hon byta yrkesbana så skulle hon kunna bli både diplomat, stjärnsäljare och/eller seriemördare.

Efter några veckors bearbetning börjar jag mjukna, och det är då hon presenterar huvudnumret, nämligen priset. Hon tittar ner i parketten och berättar, så där lurigt gullig, vad fanskapet kostar. Känslostormen viner förbi. Jag blir först chockad, därefter arg, sedan ledsen och orolig. Jag kommer behöva sälja min röv på Rudsvägen, eller vinna en pokerturnering, för att kunna bo kvar här nu. Ny övertalningskampanj. Hon säger ”men man tillbringar halva livet i sängen”. ”Du ja”, svarar jag, sedan blir det frostig stämning igen.

Spola till: Det knackar på dörren. En lastbil står utanför och med darriga händer skriver jag på budkillens elektroniska bekräftelse. En timme plastsskam och krångel senare så ligger vi båda i sängen. Det är lugnare nu, närmast stillsamt. Men det är något som skaver; både bokstavligt och bildligt talat. Och elefanten i rummet är givetvis vårt senaste tillskott, Tempuris. Sängen är snygg, men stenhård. Jättehård. Jag har legat bekvämare under en gran i skogen. Den känns som en gigantisk klump oasis, sådan där man använder i blomsterarrangemang.

Jag går ut till datorn för att jobba lite. När jag skriver dessa rader så är jag märkbart stel. Jag känner mig som Bockstensmannen i hela kroppen. I morgon bitti kommer jag, med saknad, tänka tillbaka på tiden innan Tempuris, när jag bara var gammal och reumatiker.

Och nyss vände hon sig om och sade ”vi kanske borde ha provat den först”.

Ridå.

Jag behöver någonstans att sova.