076 184 50 75 hej@karlstadkallar.se

Fördelar

Nattklubbar slår ett oväntat slag mot funkofobi

Jag dricker allt dryck med sugrör. Från kaffe till Rosa Pantern. Sugrör köps ofta på mataffärers kalas- och partyavdelningar, vilket leder till att det är färgglada och pigga mönster vi har att göra med. Detta är inte jättekul när det vankas formella festligheter och mingel. På ställen där det dricks champagne eller dryck ”med ciderkaraktär” ur finglas. Där gör sig inte ett rosarandigt sugrör. Jag tar onekligen barnkalaset dit jag kommer. Men det finns ett ställe. Där får jag min revansch. Där slipper jag skämmas. Där står vi alla lika inför sugrörslagen. Det är på nattklubb! Nattklubbar får ofta utstå skit, spott och spe. Det är kokain och avsugningar på toaletterna. De får stå till svars för allt deras dräggiga gäster gör. MEN. Här av alla ställen serveras det mesta med sugrör. Jag vill därför dra en lans för nattklubbar som ligger i framkant när det gäller funkisfrågor som denna. Den som inrättade sugrörsstandarden förtjänar något slags pris. Nobels fredspris? Ja, kanske.

Första bajsen

Vet någon vad stel stämning är? Den frågan har nog en miljon olika svar. Mitt svar på den är att när en ny assistent har upplärning och för första gången ska få medverka på min första bajs. Skammen, ögonkontakten, lukten. Det är en social konstruktion jag inte önskar någon. Jobbigt är det, men det öppnar samtidigt upp för en kul anekdot. Därför listar jag det som en fördel.

Fina, fina fertilitet

När man sitter i Permobil finns det en grej alla tänker på, har jag märkt. Det ligger där och ruvar i bakhuvudet på dem. Men i nyktert tillstånd förhindrar vett och etikett-filtret att dessa funderingar verbaliseras. På fest däremot när filtret tas ur funktion kommer det fram. Gärna vid ett köksbord lite vid sidan av festen. Det harklas lite innan, tas en klunk ur ölburken och sätts till rätta. Man lägger armen om mig och sedan harklas det ytterligare en gång innan det kommer.

”Kan du…

amen du vet…

få stånd?”

Och det kan jag. Ojojoj, de skulle bara veta. När gud skapade min sjukdom var han i alla fall barmhärtig nog att lämna kuken orörd. Beskedet bemöts ofta med hurrarop och high-fives. Det är som om jag avgjort en VM-final, hittat botemedlet på Corona-viruset eller löst klimatkrisen. Var har du varit Olle, och varför har vi inte hört talas om din fertilitet?! Tro det eller ej men att få beröm för ens fullt vanligt funktionella kön är skönt för självförtroendet.

Stående gå-skämt

Med ett handikapp kommer också diverse running gags. Ett av dessa är när släktingars eller vänners barn börjar komma upp i åldern för att lära sig gå. Denna information kommer ju ofta ut på större sociala tillställningar. ”Ja ni vet Molly tog ju sina första steg häromdagen.” Innan resterande bordet hinner verka chockerat glada (Nääääämen), så flikar jag alltid in ett ”Fan också, då hann hon före mig.” Ytligt bekanta älskar skämtet. Nära släktingar och vänner hatar det.

De få gånger väntrum blir mysiga

En hel del vårdbesök blir det, och i samband med dessa kommer väntrumshäng. Pensionärer, ja de förekommer i väntrum. Och när de får se mig smidigt manövrera Permobilen utan att en endaste liten tåjävel kommer i kläm överöses mitt körande med komplimanger. ”Det var att en snitsig stol du har där!” Tackar tackar, tackar tackar. Sedan följer ofta en lång monolog över deras diverse krämpor och mediciner och varför de sitter i väntrummet. Men det tar jag, likt en världsartist får stå ut med att ta selfies på gatan.

Nackdelar

Murphy’s bordsplacering

När saker och ting ska inredas eller när en bordsplacering äger rum, var placeras då en i Permobil? I hörnen! Gärna så långt bort från där allt händer som möjligt. Inredarna eller bordsplacerarna är väldigt noga med att förtydliga för mig att det är Permobilen som behöver ytan. Efter man gått iväg fem kilometer säger de “Vi tänkte sätta dig här Olle så du får plats med Permon och sådär, det blir väl bra va?” Jag har upplevt det på skolor, kontor och till och med bröllop. Jag hade köpt detta om det inte vore för att anpassningen i sig är att ett bord behövs flyttas tre decimeter. Det går att lösa utan att, på apartheidmanér, sätta mig i ett exkluderande hörn.

De som inte lider i det tysta

Jag har vunnit på lotto. Fått en gåva, en skänk från ovan. Han har varit min assistent i tre år. Han är muskulös som en grekisk gud, har en personlighet len som vispad grädde och sprider mer glädje än jultomten själv. Han har allt. Det är inte Olle och Assistent som kommer, det är Assistent och Olle. Men det finns en grej som gör honom mänsklig. Hans bukspottkörtel är inte lika bra på att hantera socker som våra andras. Och det stoltserar gärna diabetiker med. Men det har jag haft överseende med, fram till för en tid sedan. Då var det nämligen så att jag skulle operera mina fötter. När sköterskan skulle sätta bedövning frågade hon om jag var spruträdd. ”Nej då”, svarade jag. Då vänder hon sig mot honom för att ställa samma fråga och han nästan avbryter henne för att glatt svara ”Nej nej, jag är diabetiker vettu!” med den bekymmersfriaste av göteborgskan. Glatt?! Tonen var ungefär som när någon blir tillfrågad om de vill ha påtår av kaffe. Då brast det för mig. Här drar jag min gräns. Inte ens när den person de har hand om bokstavligen ligger på operationsbordet kan de lämna någon ovetande om deras diagnos. Vill jag att det alltid ska vara mest synd om mig i rummet? Förmodligen. Men när jag opereras kan det väl i alla fall få vara så.

Hur många norrmän krävs det för att byta en glödlampa?

Att jag kostar samhället mer pengar än gemene man kan vi etablera. Assistans, hjälpmedel och sjukhusbesök. Så ser det ut. Jag är evigt tacksam svenska skattebetalare och att jag hade turen att födas i rätt land, so to speak. Det är inget jag är omedveten om, men det finns en gång jag skäms något OERHÖRT över vad jag kostar samhället. Det finns ju ett etablerat skämt att när kommungubbar ska gräva någonting är det en som gräver och två som tittar på, för att på något sätt symbolisera att all den arbetskraft inte behövs och att den kunde gjort skillnad på något annat ställe. Upphovsmannen till det skämtet har uppenbarligen inte varit med när jag ska gjuta en ny sits till Permobilen. Där är det alltså två stycken konsulter (fakturerar säkert 2000/h styck), en hjälpmedelskonsulent, en sjukgymnast, en arbetsterapeut, någon övrig lös socionom eller med utbildning som bedöms likvärdig plus min assistent. Flygskam? Nej nej nej. Skattekostnadsskam det är min skam det. Tack och förlåt.

Kort i mingel

Mingel. Mingel, mingel, mingel. Det är inte gjort för oss i Permobil, för den är ju betydligt lägre än huvudhöjd. Vilket resulterar i att jag ofta står och diskuterar jobb eller politik med en mage eller ett kön.

Ett svagt bett förlänger måltiden

Vi har alla varit där, när vi fått en fullkomligt vidrig maträtt serverad. Men av diplomatiska skäl är det inte alltid optimalt att lämna mat på tallriken. Lätt fixat, tänker ni. Bara att sleva i ett hysteriskt tempo och tänka på folkhemstiden. Men jag äter tyvärr lika långsamt som Ior i Nalle Puh upplevs. Därför är servering av mindre tilltalande maträtter en process som kräver, inte för att skryta, en jävla vinnarmentalitet, pannben om man så vill. Jag tar mindre tuggor och tuggar dem längre, vilket förvandlar en promenad i helvetet till ett maraton i helvetet. Det här resulterar i att jag, likt en gris, får leva i skiten. Länge.