076 184 50 75 hej@karlstadkallar.se

Det finns tillfällen där det är jobbigare att ha en personlig assistent än andra. Där det inte på något sätt går att komma ifrån faktumet att vissa aktiviteter bör ske utan sällskap.

Det här är vad jag klassar som det absolut mest jobbiga med att ha en ny assistent. Något så (b)analt som första bajsen är det vi har att göra med.

Att skärskåda sin tarmhälsa och stirra den i vitögat kan vara nog så jobbigt ensam, att göra det tillsammans med någon annan är således precis lika jobbigt som man kan tänka sig att det är.

Ungefär såhär går det till.

När det är dags sitter jag ofta och jobbar eller gör något. Någon form av aktivitet avbryts. Jag tänker över huruvida det går att knipa till att det är passbyte och en ny assistent av det mer rutinerade slaget kan ta i det. Men i regel går inte det. Jag får ta tjuren vid hornen. ”Nu måste jag bajsa”, säger jag.

Då kan man tänka att den nya assistenten ska skynda på och lösa problemet. Men icke. Istället börjar ett skådespel som inte gör det bekvämt för någon av oss.

Följande monolog utspelar sig: ”Fullt naturligt, ojojoj! Det här Olle, det är inget att skämmas över det inte. Det är ju jättebra? Att maggelimaggen funkar som den ska. Du ska se mitt bajs ibland. Håhåjaja. Den avföringen är inte jämn.”

Kul kul, tänker jag. Nu måste jag i alla fall bajsa. 

Och det är ju några moment innan. Upp på skötbordet. Av med byxor. Lyfta över till toaletten. När allt det är avklarat är det då dags.

Redan här ser jag hur deras livsgnista försvinner. Det är något som slocknar i deras ögon. Det går inte att ogöra det här. Det är de medvetna om. Även om inget har hänt än går det ju inte att ta sig ur detta nu.

En bajs inleds ofta, i mitt fall, av en förhållandevis kraftfull fis.

Det rycker till i dem.

Rycket går att jämföra med det som folk får första gången de bevittnar en slakt. Det värker. Lidelse i dess renaste form. Här står eller sitter de alltså på ungefär en meters avstånd. Ögonkontakt är nästintill oundvikligt. Att stirra i taket känns inte som ett rimligare alternativ. Sedan när fisen är klar kommer själva huvudlasten.

Det dunsar till.

Efter dunset kommer vadå? Doften. Visst går det att spola direkt, men all lukt går inte att tillintetgöra, varken wc-ankor eller sprayer kan lösa problemet till 100 procent.        

Vi går just nu genom helvetet tillsammans. En med timlön, en med självhat.

Här har det väl kanske gått en-två minuter, och vad sysselsätter man sig med under tiden? Vad ska man prata om? Väder och vind? Vad man ska äta till middag sedan? Filmtips? Det är väldigt svårt att hålla igång en spänstig dialog vid det här läget.

Sedan är allt klart. Då ska det ju torkas. Ibland kladdigt. Och då orkar de inte försöka hålla fasaden uppe. Det är för jobbigt. Rynkas på näsan. Grimaseras. Jag försöker lätta upp stämningen. ”Bra leverans i dag” säger jag i jakt på någon slags märklig bekräftelse. ”Mmmmm” mumlar de undanviftande men ändå tillräckligt passivt aggressivt för att det ska framgå att mina läppar borde förbli förseglade för all framtid.

Vi är färdiga. Vi har tagit oss igenom pärsen. Byxorna dras upp. De lyfter mig tillbaka till permon. Sedan lämnar vi badrummet. Vi skäms båda två, ingen av oss kommer någonsin prata mer om det här. Om någon dag är det dags igen.