Ni vet den där superhjälten man tänker på ibland? Den där personen som så positivt förändrade något hos dig eller i ditt liv? Hanna som peppade dig till att sjunga solo på julavslutningen i 6:an. Sjukhuspersonalen som mot alla odds gav dig några extra år med din lillebror. Eller varför inte han på bussen, som spontant gav dig en komplimang om dina ögon vilket gjort att du trots risigt hår, genomskinlig hud och hål i strumporna i mitten av fattiga januari känner – mina ögon alltså, dom går inte av för hackor! Oavsett om man vill benämna dem som vardagshjältar eller superhjältar tycker jag, på grund av alla de leenden de bidragit med, att superhjältar är en mer kraftfull definition. Jag träffade i alla fall min superhjältinna när jag var 16 år, trasig och fullkomligt uppgiven på allt vad vuxna innebar. Hon hade klackar, en kaxig, svart pennkjol och en pondus som hette duga. Kerstin var hennes namn, hon var familjeadvokat.
Det hör till saken att jag alltid varit envis. Det spelade liksom ingen roll vad eller när det gällde, med hornen har jag alltid stångat mig fram, oavsett om det behövdes eller inte. För er som tror på stjärntecken säger det väl en hel del att jag går under stjärntecknet stenbock, men för mig har det som alltid suttit i ryggmärgen. ”Den där ungen, hon kommer antingen bli politiker eller advokat som hon argumenterar”, för att direkt citera min dagisfröken, när pappa hämtade mig en sen kväll efter ett av alla mina upptåg. Ja och på den vägen var det. Jag har provat på ungdomsfullmäktige, jag har suttit som elevrådsordförande, jag har gått med i ett politiskt ungdomsförbund – jag har alltid försökt att på ett eller annat sätt påverka min omgivning. Med facit i hand, var det nog bara några av många sätt jag försökt att göra min röst hörd på. Jag blev vuxen i tidig ålder eller kanske mer korrekt var jag aldrig riktigt bara barn. Trotsig som en tonårsförälders värsta mardröm (vilket jag också var) accepterade jag därför aldrig att någon gjorde skillnad på mig, eller någon annan, som ungdom och dem som vuxna. Jag fann det helt enkelt inte rättvist.
Sedan när jag blev vuxen, eller ja myndig enligt Sveriges lagstiftning, och hade provat på det jag haft möjlighet till åt det mer politiska hållet, kunde jag konstatera att ”nej där hade dagisfröken fel”. Däremot läste jag tilläggskurser i juridik på gymnasiet och praktiserade på både åklagarkammaren och tingsrätten i Karlstad vilket fick mig att känna – det här, det driver mig och min stångande vilja. Ändock, när jag seglade ut den 9 juni 2016 efter en gnutta hembränt (ja en kömmer ju ändå ifrö Värmland) och sjöng om studentens lyckliga dagar, kände jag mig inte alls redo för 4,5 år av nudlar och studentliv. Så jag tackade nej, 2 år i sträck för att vara precis, till juristutbildningen. Naivt? Jo tack, fråga min syster! Men jag visste hela tiden att en dag, då är jag redo och då är det min tur. Och så kom den dagen. Sommaren var 2018, platsen var Rhodos, sällskapet var min bästa vän och antagningsbeskedet plingade till i telefonen. Som jag nu, efter några månader på juristlinjen uttrycker: huruvida beskedet firades eller inte, är för historien irrelevant.
Hur känns det nu då, i dagsläget? Jo, kurslitteraturen är dyr, inkomsten är liten, skolan är tuff och tiden räcker inte till, till allt den brukade göra. Ändå känner jag att jag nu lever livet till fullo. Varenda dag tänker jag på Kerstin, min superhjältinna i kaxig, svart pennkjol och hoppas att jag en dag kan ta mig an, en lika trasig tjej som jag en gång var samt ge henne hoppet och tilliten till vuxna tillbaka. Hon skrev ett brev som bokstavligen förändrade hela mitt liv. Ett litet brev, kan ni förstå? För henne kanske det var en helt vanlig jobbdag. För mig, en dag fylld av hopp i ett liv som då var fyllt av mörker. Så må mina dagar i ytterligare fyra år bestå av nudlar, om det är så mitt jobb kommer se ut i framtiden. För vad jag vill tro, är det just det Rosanna på dagis, Rosanna i ungdomsfullmäktige och Rosanna som har ett fullkomligt tonårsraseriutbrott egentligen vill påverka med de där stångande hornen.
*******************************
Om krönikören: Rosanna Oscarés är en 21-årig värmlänning som numera är bosatt i Örebro. Hon studerar juristprogrammet på Örebro Universitet samt jobbar lite extra i klädbutik vid sidan om.