Sitter på Liams sängkant och tänker på att beslutsfattarna har missuppfattat så mycket när det gäller hur man ska ta hand om barn och ungdomar som är i behov av LSS. Det känns som en kall hand griper tag om mitt hjärta. Försöker att tänka positivt. Vi klarar oss nog bra, utan stöttande insatser från samhället. Liam kan ju i alla fall andas själv.

Men jag vet att många av mina vänners barn kommer att få det jobbigt å riktigt tufft. En tår rullar ner för min kind. Tankarna fladdrar, Är det det här samhället vi vill att våra barn ska växa upp i? Blir det inte bättre än så här?

Liam har nu somnat, boken vi läste ligger på golvet. Vi hann inte klart, han somnade mitt i sagan.

Börjar tänka på Astrid Lindgren och hur klok hon var, undrar vad hon skulle säga för klokt till dessa alla viktiga beslutsfattare. Något Astrid hon ofta sa var att:

”När människor med makt slutar lyssna på folk, då är det dags att byta ut dem”.

Det kanske är det vi ska göra nu; byta ut, göra rätt och lyssna. Vad vet jag? Jag är ju bara en liten mamma i detta stora kugghjul av beslut.

Tänker ofta på ett av alla hennes citat, att det ofta passar in på hur jag känner mig ibland inombords, även denna kväll är

”en sådan kväll då man längtar, fast man vet inte vart.”

Och jag önskar att jag är stark nog att ta emot vad livet erbjuder.

Bara några funderingar från kanten på en barnsäng.

*****************************************

Jessica Rammin är mamma till Liam, och ordförande i Svenska Downföreningen Värmland.