Mitt ansikte lystes upp av skärmen från mobilen, då var det dags igen. För mindre än en minut sedan hade jag kastat iväg samma mobil upp på soffbordet, men fiskade nu omedvetet upp den igen. Först in på Facebook, tummen verkade agera instinktivt med tre snabba scroll, nedåt på sidan. Efter att ha läst ett delat inlägg om en ensamstående mamma från Kristinehamn sökandes en lägenhet i storstaden Karlstad var det dags att gå vidare.
Rumpan
Handens autopilot tog mig nu in på Instagrams ”upptäck”. Scroll, scroll, scroll. Framför mig hade jag nu en tjej iförd de tightaste tightsen jag någonsin skådat. Hon stod med ryggen halvt vänd mot kameran och putade med rumpan på ett fruktansvärt obekvämt sätt. Att hon inte brutit ryggen än var ett under. 175 000 följare. Scroll, scroll. Nästa bild på en kille som nyss avslutat veckans femte träningspass med ”rygg och triceps” hållandes en burk med energidryck. 45 000 följare.
Jag raderade alla sociala medier på min mobil för några veckor sedan. Handens autopilot letar fortfarande febrilt efter något att ”flippra” med. Det är som att avgifta en alkoholist. En vild flod av ångest i början men som allt eftersom mynnar ut i en stilla flytande å av lugn och harmoni.
Min glädje till att fysiskt utöva en idrott har på flera olika sätt blivit kantstött under årens lopp. Inte bara av ett bristfälligt förhållande med min första tränare, (inte IF Göta) utan också, på senare år, av input från resten av omvärlden. Friidrott handlade inte längre om den djupa tillfredsställelsen av att följa sitt hjärta, utan till lika stor del av att klä på sig en yta utåt på Facebook och inte minst på Instagram. Min vilja till att få vara en annorlunda liten pöjk byttes mot att dag ut och dag in följa strömmen. Normen av den perfekta ytan förblindade mig och förde mig bakom ljuset.
Hjärtat finns på djupet
Jag vill inte vara ett ytligt varumärke byggt av en integritetslös rumpa eller en finmiddag på operakällaren. Jag vill heller inte vara den personen (oftast man) som kommenterar rumpbilden, och därmed späder på normen, med ett ”OMG, SO DELICIOUS” eller ett ”MUMS”. Genom att göra det så kommer jag också bara lära känna mig själv på ytan, jag BLIR en yta.
Hjärtat till min passion har störts av det som ligger ytligare. Sociala medier är en del i dessa störningar, prestationens och utseendets yta. Det finns en anledning till varför ett hjärta inte syns, det ligger nämligen på djupet. Det är också på djupet jag har tänkt skapa och lära känna mig själv.
Simon Karlén är en idrottsprofil med flertalet SM-medaljer i tresteg på sitt CV. Han studerar till statsvetare på KAU och har ett hjärta som brinner för att väcka känslor hos andra genom text/skrift. Han delar med sig av sina tankar kring idrottsglädje på sin intressanta och läsvärda hemsida. Och framöver kan ni även läsa dem här på Karlstad kallar. Tack för att du är med och för dina kloka tankar, Simon.