Funkisliv: Krönika av Christel Juhlin – Min största rädsla

En del rädslor föds man med. En del rädslor lär man sig, antingen genom uppfostran eller genom upplevelser.

En del rädslor är bra, de handlar om ren och skär överlevnad. Rädsla för vilda djur, rädsla eller respekt för vatten och eld.

När Savannah föddes och hennes skada blev konstaterad så överväldigades jag av en massa olika rädslor. En rädsla var att jag inte skulle kunna älska henne men jösses vad fel jag hade. Jag vågade öppna mitt hjärta och där fanns hon hela tiden.

En annan rädsla var att vi aldrig skulle kunna resa utomlands men jag vågade försöka och nu har vi gjort det mer än en gång.

Rädslorna bytte form allteftersom hon växte. Rädsla för hennes epilepsi. Rädsla för hennes kropp och vad den utsatte henne för. Den rädslan som tog över hela min kropp dock, var tanken på hennes död. Så många barn runtomkring som dött under åren av allt ifrån infektioner som deras kropp inte orkade mer, till epilepsianfall i sömnen.

Jag var tvungen att ta itu med den rädslan. Våga konfrontera den. Därför har jag i dagsläget Savannahs begravning planerad. Den modifieras under tid men den är planerad. Att Savannah kommer överleva mig är en fin men nästintill obefintlig tanke, om jag skulle dö av ålder vill säga. Så, trots att det är något jag är rädd för, så är det inte min största rädsla, för jag har vågat konfrontera den.

Så, min största rädsla handlar inte om överlevnad för egen del. Den handlar inte heller om att förlora någon nära, sådant är oundvikligt trots att jag vet att det kommer krossa mig.

Min största rädsla är att när allt är slut, när livet kommer till sin ände, att jag inte betytt något för någon. Att jag är ensam kvar. Att det jag gjort, känt och älskat är bortglömt och obetydligt.

Rädsla kan förlama en människa. Rädsla kan skapa förvirring och en känsla av osäkerhet men vi måste våga konfrontera dem. Jag måste våga. Våga tro att det jag gör, känner och älskar betyder något för någon annan.

Varför ska man annars vandra på denna jord? Om inte för att kämpa, känna och älska?

Jag kommer aldrig sluta våga, för att i slutändan känna att jag gjorde skillnad i någons liv. Att jag betydde något för någon. Rädsla kan vara något bra, om det sporrar en till att göra, älska och känna mer.

Jag är nog bara rädd att jag kämpar mer för andra än vad de någonsin kommer kämpa för mig. Hur jag ska konfrontera den rädslan dock, det har jag inget svar på i dagsläget.

Men hörni. Våga. Gör. Kämpa. Älska.

Låt inte rädslan vinna. Låt livet vinna.

Blogg
Magnus Skoglund

Projekt tidning!

Sitter och planerar för vår tidning! Tio nummer ska vi släppa under 2023 och det känns spännande, roligt – och lite ångestfyllt på samma gång!

Läs blogginlägget »

Har vuxit upp

Jag gav precis mitt första fuck-finger i trafiken. Om du Nobelplans-ligist mot förmodan läser det här så kommer här en påminnelse om utfartsregeln: Utfartsregeln

Läs blogginlägget »
Blogg
Magnus Skoglund

Lösningsorienterad

Livesändning gällande eventuell stängning av Coop Kroppkärr (som gått knackigt ekonomiskt i flera år). En kvinna pratar oavbrutet, även när andra pratar – och jag

Läs blogginlägget »