Våren är här, och därmed börjar det dra ihop sig för alla litteraturentusiaster att planera sin sommarläsning. Under några veckors tid kommer Jennifer Lindqvist från Litterära Sällskapet vid Karlstads Universitet att lista sina favoritböcker för tillfället. Böcker som berör, problematiserar eller helt enkelt skänker litterär njutning.

Vem har tillåtelse att tala? Det är frågan som Chris Kraus ställer sig i romanen, för att därefter tala konstant under 250 sidor till en man som inte vill, kan eller är intresserad av att lyssna.

I sann postmodern anda är tiden upplöst. Huvudpersonen Chris kastar sin slutledningsförmåga i soporna redan på första sidan. Hon själv kopplar det till schizofreni, en diagnos hon under många års tid varit besatt utav. Om det egentligen är hon själv eller titelfiguren Dick (mannen som blir tilltalad utan att lyssna) som lider av schizofreni klargörs aldrig, men tydligt är att de kriterier för diagnos som Chris redogör för stämmer in på dem båda.

Främst handlar det ändå om besattheten. Den förälskelse som Chris etablerar för Dick har inte så mycket med honom själv att göra som den bild som Chris skapar sig av honom, eller hennes konstruerande av objektet ”Dick” (hennes ”Dick-pic”). Därav förblir förälskelsen (jag vägrar kalla Chris känslor för kärlek) obegriplig och, om än inte helt och hållet ointressant, obehaglig för Dick som ständigt invänder: ”Men du känner mig ju inte ens?”. När han inte har förmågan eller viljan att ta sig an den besatthet som ändå kastats på honom blir Chris sjuk, både psykiskt och fysiskt. Med tanke på romanens feministiska grund blir associationen till Edith Södergrans Dagen svalnar smått ironisk. Här är det ju faktiskt Chris, kvinnan, som ”söker en blomma” för att ”finna en frukt”. Det är hon som blir ”besviken”.

Jag är inte helt säker på om det är rimligt att låta Dick (sitt falliska namn till trots) stå symbol för patriarkatet, alla män på jorden, eller ens för Kulturmannen^™. Men om vi för en stund låtsas att så är fallet, vem av de två är i sådana fall mest offer? Kvinnan som månad efter månad sänder hela sin själ till en ignorant skitstövel, eller mannen som blir trakasserad trots att han gång på gång invänder: ”Jag har inte bett om det här”?

Alla som är intresserade av sjukdomens och besatthetens gränser bör läsa I Love Dick . Vill man ha lightversionen läser man istället Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Men varför nöja sig med light?

Titel: I Love Dick
Författare: Chris Kraus
Förlag: Modernista
Antal sidor: 238