Funkisliv, krönika av Nicole Blomgren: Att tala om vikt är tydligen extremt viktigt

När jag insjuknade i sjukdomen bulimi för snart två år sedan hade jag nått min pik inom träningen. Jag hade en motiverande personlig tränare, värjde mig för fett och socker och kände att nu när jag var på väg att smal så skulle jag få ett starkare människovärde, ett bättre självförtroende och en fläckfri psykosocial tillvaro.

Vart jag än vände mig så fick jag stärkande kommentarer, frågor om vad jag åt och annat som sporrade mig till att bli sådär ”modellsmal och härlig” som alla i sociala medier och de dominerande kvällstidningarna pratade om och som de fortfarande pratar om – till this day.

Jag kände mig som en drottning när en manlig personal på en känd klädesbutik bar runt mina kläder åt mig och gav mig gillande blickar och jag fnissade sådär ”påklistrat-sexigt” som jag hade lärt mig från alla generiska reality-såpor som finns.

Men sen så var det ju det där med… sjukdomsaspekten…

Jag åt överdrivet mycket mat för att ta upp det igen, grät, skämdes och blev osams med de jag älskade allra mest i hela världen.

Att vara en sån där innetjej är inte jag och det kommer aldrig bli jag. För varje gång någon matade min ätstörning eller när jag var ute någonstans med en vän och skulle äta pizza och hen sa till mig med en förvånad men lätt äcklad min – går inte du på diet?

Jag svarade ju såklart att ja, det gjorde jag och valde en kalorisnål kycklingsallad som jag inte ens åt upp men som ändå på något sätt där och då avgjorde mitt mänskliga värde.

Idag mår jag bättre och genom går regelbunden behandling för min ätstörning och har just nu kommit en bra bit när det gäller att acceptera vem jag är och försöker att kontinuerligt omfamna mina skavanker och valkar – för det är okej att vara jag.

Något som jag dock har märkt att den psykosociala vikthetsen som vuxna bidrar till. De pratas vikt överallt, fitness, gym, dieter som på ett magiskt sätt förändrar din figur. Bantningspiller. Någon i fikarummet som ger menande blickar när man tar en bulle eller alla ”nu ska jag börja göra något åt min kropp, jag har köpt träningskläder” som frekvent presenteras i sociala medier eller viktväktarreklamer som dyker upp titt som tätt framför våra ögon.

Jag förstår att allt detta är oskyldigt och att röra på sig är ett fantastiskt hjälpmedel att bota psykisk ohälsa och att stärka kroppen (allra helst för mig som funktionsnedsatt) men som ätstörd kan jag inte hjälpa att tycka att vuxenvärldens agerande bidrar till den vridna världsbilden om ideal, vikt, kropp och figur som satte mig i fällan.

Om det var upp till mig skulle jag hälla varmt kaffe på knät på den som en gång börjar prata börjar prata om vikt vid fikabordet. Jag vill avnjuta min bulle ifred, Britt-Marie! Håll käften!

Nu tar jag mina lår och fladdrar vidare. Jag är by no means perfekt men jag kan inte hjälpa att skrika på barrikaderna när det gäller ätstörningsproblematik.

Den problematiken som tog en del av mitt liv som jag aldrig kan få tillbaka även om jag ville.

Jag kan bara försöka göra en förändring här och nu – så gott som det går.

/Nicole Blomgren, aktiv bitterkärring.

Blogg
Magnus Skoglund

Projekt tidning!

Sitter och planerar för vår tidning! Tio nummer ska vi släppa under 2023 och det känns spännande, roligt – och lite ångestfyllt på samma gång!

Läs blogginlägget »

Har vuxit upp

Jag gav precis mitt första fuck-finger i trafiken. Om du Nobelplans-ligist mot förmodan läser det här så kommer här en påminnelse om utfartsregeln: Utfartsregeln

Läs blogginlägget »
Blogg
Magnus Skoglund

Lösningsorienterad

Livesändning gällande eventuell stängning av Coop Kroppkärr (som gått knackigt ekonomiskt i flera år). En kvinna pratar oavbrutet, även när andra pratar – och jag

Läs blogginlägget »