Förmodligen var Torgny Lindgren mycket medveten om att Klingsor skulle komma att avsluta hans författarskap. Då romanen publicerades 2014 hade Lindgren redan fyra år tidigare konstaterat att den delvis självbiografiska Minnen skulle bli hans sista verk, men så blev inte fallet. Då jag utöver Klingsor bara läst en enda roman av Lindgren (Skrämmer dig minuten från 1981, som ärligt talat mest lockade mig genom sin användning av Tjörnbrokatastrofen som symbol för Kierkegaards uppfattning om den religiösa tron) är jag egentligen inte rätt person att bedöma, men jag tänker ändå vara djärv nog att påstå att Klingsor är ett utmärkt avslut.

Klingsor handlar om kontraster och likheter, ande och materia, liv och död. Men mest av allt handlar den om Klingsor, konstnären som trots sin strävan att porträttera livet i de döda tingen aldrig lyckas måla någonting annat än stilleben, främst i Caput mortuum. Och vad är då Caput mortuum? En brunfärg som förr framställdes av malda mumier och ben från förruttnade lik (googla så får ni se pigmentets deprimerande nyanser). En mycket välformulerad beståndsdel av det  Klingsorska konstnärskapet.

Skulle man kunna kalla Klingsor för en modern tragedi? Delvis. Berättelsen är skriven som ett slags  psuedo-biografi, författad av en liten skara Klingsordyrkare som gör allt i sin makt för att få honom att framstå som ett konstnärsgeni. Därav visas Klingsor upp som en övermänniska, som de karaktärer som går att finna i de antika tragedierna. Men romanens fakta säger annorlunda. På grund av sin egen narcissism och inåtvändhet misslyckas vår hjälte med sina åtaganden. I sina försök att avbilda den döda materiens liv missar han allt det levande som finns mitt framför hans ögon. På grund av sin bristande empati fortsätter han avbilda sileshår och tätörter även när hans hustru ligger död framför honom i en kraschad och massakrerad buss, för att sedan stiga av och lugnt presentera sig för räddningskåren med ett ”God dag, det är jag som är änkemannen”. Och på grund av detta kan Klingsor aldrig bli en lyckad konstnär.

En människa som är intresserad av måleri skulle nog få ut mycket mer av Klingsor än vad jag fick. Ändå upplever jag romanen som en av de större läsupplevelser jag haft de senare åren. Det enda jag saknade var möjligvis ett avslut där Klingsor sticker ut sina egna ögon för att sedan utropa ”O ve, o ve! Inget värre öde finns än det som drabbade Klingsor, konstnären!”

Faktaruta:

Titel: Klingsor

Författare: Torgny Lindgren

Förlag: Norstedts

Antal sidor: 189