Det är märkligt hur hela ens världsbild kan förändras av att få ett barn som de flesta utan insikt skulle välja bort. Tänk vad lite jag visste om livet. Tänk vad mycket energi jag la på saker som inte var värda den. Ja, jag trodde mitt liv var slut när vi fick beskedet. Jag såg alla drömmar och förväntningar krossas. Jag var bitter. Offerkoftan satt där den skulle.
Inte blev det bättre av att jag blev ensam och fick flytta hem till min mamma i hennes väldigt lilla tvårummare. Inte blev det bättre av att Savannah aldrig sov eller krävde min fulla uppmärksamhet dygnet runt. Inte blev det bättre av att jag inte hade ett jobb. Inte blev det bättre av att de vänner som idogt bjudit med mig på diverse aktiviteter slutade fråga. Om någon läser detta, som har en vän i samma sits som jag var i, sluta aldrig fråga. Det är nog det som förföljt mig mest, att man inte ens blev påtänkt till slut. Jag kände mig isolerad och ensam. Även om en pusselbit föll på plats så fokuserade jag på dem bitarna som inte fanns. Offerkoftan satt precis där den skulle.
Savannah blev beviljad assistans och jag fick en lägenhet. Jag var ändå inte nöjd. Jag kände mig ensam och avskärmad från världen. Trots att jag älskade Savannah djupt så var jag bitter. Hon avskydde att sitta i barnvagn, åka bil och behövde underhållas 24/7. Nej, det var inte lätt men jag hade enormt svårt att ändå fokusera på det som var bra. Vändpunkten kom när jag blev konfronterad av min syster och bror. De bad mig att sluta, att se vad jag hade, de sa att de var genuint oroliga att jag skapade mitt egna förfall. Ett ljus gick upp för mig där. Jag ville inte att min familj skulle vara orolig. Jag ville inte bli bitter. Jag, som hade ryktet om sig att alltid vara glad, var långt ifrån den glada, skämtsamma Christel.
Istället för att sitta och tycka synd om mig själv mina få lediga stunder så började jag träna. Jag började springa igen. Jag började lägga märke till vad jag hade. Jag blev mer medveten om hur Savannah uppfattade livet. Det som är så förbannat härligt med lillfia är att hon lever nu. Är hon glad så är hon glad, är hon ledsen så är hon ledsen. Hon gör sig aldrig till och hon njuter av saker som för andra människor är triviala. Att bada. Att bli pussad på. Att snurra. Att få närhet. Att få komma upp i någons famn. Att åka bil.
Offerkoftan är svår att plocka bort. Speciellt när andra människor fortsätter att slänga till en garn så man kan sticka den större. Det är jag, och bara jag som kan ändra synen på min livssituation, hur den än ser ut. Jag är inte bitter längre. Inte på långa vägar. Livet är inte en dans på rosor och jag vill inte uppfattas som en klyschig, klämkäck kvinna men jag uppskattar det jag har och det som finns.
Tack vare Savannah har jag funnit terapi i träning, att jag uppskattar det faktum att jag faktiskt KAN röra min kropp. Tack vare Savannah stannar jag upp och ser det vackra i solen som lyser genom trädgrenarna. Tack vare Savannah så bejakar jag mina känslor head on. Jag går inte runt och är trött, sur och grinig hela tiden utan låter känslan komma, vad den än är.
Jag försöker att inte tänka på morgondagen så mycket. Det är oerhört svårt men jag påminner mig själv hela tiden. I höstas tatuerade jag in texten på min underarm. ”Tiden är nu” för att påminnelsen ska finnas där varje dag vare sig jag vill eller inte. En kund på butiken jag arbetade såg min tatuering och frågade vad den innebar. Jag sa att det är för att påminna mig själv om att leva som min dotter gör, som har en hjärnskada. Leva nu. Hans svar: ”Jag är ledsen.” Jag replikerade då med ett leende: ”Varför är du det? Jag är ju inte det.”
Precis så är det. Jag är inte ledsen över Savannahs skada. Det är saker runtomkring som behöver fungera bättre. Myndigheter, beslut, vårdkontakter och så vidare. Så, tack Petra och Joakim för att ni vågade ta tag i mig, istället för att försvinna ur mitt liv eller smeka mig medhårs. Offerkoftan är häck päck och tiden är nu.
Så svårt, men ändå så simpelt.