Varje månad skriver undertecknad krönikor för Karlstads-Tidningen. Min senaste handlar om ängslighet och den kan ni läsa här eller nedan. 🙂
*********************************
Det är min nacke jag ser när jag skjutsar honom i vagnen på morgonen. Det är min tumme jag hinner skymta när han tar min hand på väg in i kapprummet. När vi öppnar dörren skiner han upp. Han gillar folk och han vill väl – och jag är aldrig stoltare än när jag ser hur han respekterar både barn och vuxna i sin lilla värld. Fyraåringen bredvid mig är det finaste jag har varit en del av.
Han är högljudd när han klampar in i sina regnstövlar, men ingen tittar åt hans håll. Han säger hej till några i köket, men möts av tystnad och istället går han in i ett rum och börjar bygga med magnetbitarna som han tycker om så mycket.
Jag tittar mig omkring i lokalen. Tjejerna står och pysslar. De har inget ont i blicken, och det är en tröst. I ett annat rum står grabbarna och gör något experiment. De är ytterst koncentrerade och det hjälper lite. Men känslan, den vidriga känslan av att min son inte har det bra när jag är iväg, har redan slagit rot i mitt hjärta och jag får inte bort den. Det har varit så ett tag nu och det spelar ingen roll att förnuftet gång på gång knackar mig på axeln för att trösta. Och när han frågar ”pappa, kan du stanna och leka med mig?” så måste jag ut därifrån.
På vägen ut går jag till fönstret. Jag vinkar och skiner upp i ett fejkleende när jag går mot bussen utanför. Han ser oberörd ut, men han är fortfarande ensam i rummet. Han ser så liten och hjälplös ut och jag skruvar upp musiken i öronen som skydd mot demonerna. Bussen lämnar området och en tramsig podcast senare är jag på kontoret, men väl där känns ingenting viktigt. Världen behöver inte fler av mina texter. Allt, fullkomligt allt, är irrelevant just nu – förutom den lilla pojken på förskolan. Och när en kollega frågar hur det är, hon brukar inte se mig så här, måste jag ursäkta mig för att snabbt lämna rummet.
Jag tar fram mobilen, fibblar fram numret till förskolan och skickar iväg ett sms för att fråga hur min pojke har det. Jag skäms när det plingar till i telefonen, men när jag ser bilden så var det ändå värt det. Han står vid ett fönsterbräde tillsammans med någon. De ser ut att leka med varsin bil och det verkar som att de har det bra där borta – och jag har fått tillräckligt mycket syre för att kunna slutföra arbetsdagen.
Nästa morgon går vi samma asfaltsväg som vanligt; först uppför långa backen, sedan genom skogen och bort mot grinden. Barnen är redan ute och reflexvästarna lyser i kapp med solen. Och innan vi hinner stanna kommer det fram en flicka till min pojke och ställer den vackraste frågan jag har hört: ”Ska vi gå till klätterställningen?”
När min son och flickan glatt springer ut på gården tillsammans hoppar mitt hjärta rätt igen. Hans långa rygg och lite stela löpsteg var och är jag. Och just det är den finaste gåva jag fått, men jag hoppas att han för evigt kommer slippa några av sin pappas egenskaper – som exempelvis den grandiosa ängsligheten gällande saker man älskar.
