Då är jag där igen. Ensam mamma. Singelmorsa. Ensamstående funkismamma. Kärt barn har många namn. 

I februari hamnade jag på Blocket igen. Väl begagnad 35-plussare med tömda bröst, diverse skavanker och bihang. Jag hade glömt av hur många skambud man får. Hur många idioter som fyller din inkorg med menlösa väderfrågor eller erbjudanden om kompispris. 

Denna dyrgrip ger sig dock inte till vem som helst. Humor är ett måste men ingen jäkla buskis liksom. Jag snackar ironi och sarkasm. Jag uppskattar om man är självsäker utan att vara arrogant. Den där sista verkar gå många förbi, så låt oss upprepa, självsäker är INTE detsamma som arrogant och självupptagen, okej? Kan man föra sig med ord och dessutom har huvudet på skaft då har vi en vinnare. 

Obs! Ovanstående falnar dock om man stoltserar med en kedja runt halsen lika stor som en kätting och/eller bara har avklädda bilder, även om du ser ut som en grekisk gud. 

Årsmodell. Här blir det riktigt intressant. Jag sållar mig till skaran som får yngre män kring 20-25 att dregla som bebisar. I den åldern är det tydligen någon prestige i att vara med en så kallad ”milf”. Dessa vet vi ju överlag är idioter och att det inte finns mycket att hämta, varken sexuellt eller mentalt. Sorry boys.

Män i min ålder, alltså 30-38 någonting, de har ju inga problem att få en 25-28 årig brud där brösten sitter där de ska och som fortfarande tror att det finns bra män. Ha! Detta lämnar mig med den sista årgången, äldre skaran män, 40-45 ish. Då borde jag ju finna en man som har mognat, vet vad han vill ha och har lite ballar nog att säga det. Eller? 

Nähä, ser ni, där hade jag fel. Ni förstår att dessa äldre herrar har börjat om i någon slags tonårstrots. De har en skrud och ett tal som får dig att tro att de är mogna men på insidan är de fortfarande 25-åringar som lägger hur mycket tid och energi som helst på att få ligga lite. Då uppskattar jag nästan de som är rakt på sak och enkla; Vill du ligga? Då är de öppna med sin intention, även om det aldrig går vägen med mig tyvärr.  

Jag har aldrig varit en multidejtare. Dejtar jag någon jag tycker om, då vill jag lägga den energi jag har på den personen, vart det än leder. Män dock,  trots att vi vet att de inte är deras starka sida, så multitaskar de. Letar alltid efter en grönare gräsmatta. Eller en renrakad, det har jag blivit tillfrågad om jag gör såklart, för det finns inga gränser bakom en skärm. 

Sedan har vi ju givetvis, den gifte, den som skickar dickpics, den som har fetisch, den som inte förstår ett nej och så vidare. Listan kan göras lång. 

Visst klickar jag med män ibland men det dröjer inte länge innan de visar sig tillhöra någon av skarorna ovanför. Eller det, för mig, nya fenomenet, ghosta. Det är när man lurar in en kvinna i en falsk trygghet genom bekräftelse, fina ord och intima handlingar för att sedan försvinna från jordens yta utan någon förklaring.

Grabbar. Det är snart 2020. Kvinnor är starka. Kvinnor åstadkommer saker. Kvinnor är självständiga. Kvinnor har svar på tal och tar ingen skit längre. Så varför beter ni er som att vi är bräckliga små varelser som skulle ge upp vår värld för er skull? Varför vågar ni inte ta bladet ur mun och säga som det är. Ni vill ligga. Ni känner ingenting. Ni vill inte ses igen. Ni dejtar flera tjejer på en gång. Vad det nu än må vara. Min enda förklaring är att ni är fega.

För vi klarar det. Faktiskt. Vi blir inte kära på en nanosekund trots ryktet bland männen på kontoret. Jag är alltid rak och ärlig, tycker det är schyst att förklara om jag exempelvis inte vill ses mer. Dessutom försökte jag hela den här multidejtargrejen men jösses, det fixade inte era egon. En liten heads up, ingen av er är guds gåva till kvinnorna. 

Ni gör oss till män. Våra ballar växer och växer tills vi också klär oss i kedjor a’ la A-Team.

Generaliserar jag? Det är möjligt, men det gör även ni när vi tror att vi inte tål sanningen. Att vi ska bryta ihop i en liten pöl för att något inte går vår väg. Stöter män på idiotiska kvinnor? Absolut, men det är tyvärr inget perspektiv jag känner till. 

Så, nästa gång jag möter någon som frågar mig om det är tufft att min dotter har en CP-skada, då har jag mitt svar redo.

”Inte alls. Har du testat nätdejting? Lite som Blocket fast utan det materiella och män som ser dig som en sexdocka. CP är en droppe i havet i jämförelse med det.”