Jag var på g. Dagen med stort D var här. Nu jävlar skulle stipendiet hämtas hem. 

En mulen junimorgon 2013, vädret var precis som det ska vara på en skolavslutning i nian. Men det struntade jag fullständigt i just denna dag. Jag vaknade upp pigg som en tjackad Thorsten Flinck, jag var a man on a mission.

Inte så konstigt med tanke på att jag precis skulle bli mycket, mycket rikare. 

Jag åkte upp på kyrkbacken med ett sådant otroligt schvung i steget (finns inget kul motsvarande uttryck om Permobil, men ni fattar). Jag rörde mig som Mike Tyson under 80-talet, som en oslagbar man. 

In gled vi, två och två med mitt par först i ledet. Jag ägde kyrkan, tog scenen. Mötte min matte- och NO-lärare Håkans (otrolig samklang mellan namn och yrke för övrigt) blick. Vi nickade mot varandra. Både han och jag visste, att snart var det dags. 

Skolavslutningen pågick precis som skolavslutningar pågår. Några uppträdanden som höll samma nivå som vädret utanför, förutom De tre vännerna och Hedgren, ett rockcoverband med sin bas i just mitt 9B. De höll fem plus. En aning uppskruvad basförstärkare men vad gör det?

När bandet hade showat färdigt var det äntligen dags för utdelning av stipendium. Först upp var 9A. Men de var egentligen oviktiga.

Året innan gick ett stipendium till en kille som, trots pågående cancerbehandling, gjorde bra ifrån sig i skolan. Mitt femtonåriga, pengakåta, om man så vill världsfrånvända jag, fick av någon anledning för sig att vårt kämpande kunde likställas. Skönt att jag också skulle få ett erkännande för krigandet.

Det gick vidare till 9B. Fler och fler stipendier delades ut. Klara, Felicia, Anton.

Men inte till mig.

Aha! tänkte jag. De sparar det bästa till sist.

När tillräckligt många namn räknats upp säger vår inte direkt pondusbefriade mentor Karin ”Sådär! Då var den ordinarie stipendieutdelningen klar.”.

Ordinarie, ja. Bottenskrapet hade fått sitt. Nu var det dags. Nu hade jag hållits på halster tillräckligt. Jag stod mentalt som en längdhoppare och slog mig i ansiktet och på låren. Redo.

Karin bläddrade i sina papper, fram till vad som måste varit mitt fläskiga stipendium. Sedan för hon munnen till mikrofonen och säger ”Nu sjunger vi Den blomstertid nu kommer och sedan tågar vi ut.” Kyrkorgeln dundrade igång.

Om jag tidigare kände mig som Mike Tyson, kände jag mig nu lika desorienterad som hans motståndare när de åkt på en av hans uppercuts. Vad var det som hände?

Vänta, vänta, vänta, har ni inte glömt något nu? Nu måste det ha blivit något fel, va? Det viktigaste stipendiet har ju inte delats ut än. Är det här något slags skämt, dolda kameran? Hade jag haft röstresursen skulle jag kanske avbrutit hela showen.

Efteråt var det traditionsenlig tårta med familjen. Farmor frågade om jag var missnöjd med betygen eftersom jag var någorlunda nedstämd på tillställningen. Nej då, svarade jag frånvarande. Jag var inte där mentalt. Jag hade ju för fan blivit rånad på en massa pengar och ära!

Hade jag förtjänat stipendiet? Absolut inte. För jag kämpade inte mer än någon annan för mina betyg. Jag sket i att läsa Ondskan. Jag satte mig ofta kvällen innan prov och höll mig flytande. Jag ansträngde mig alltså inte speciellt mycket. Och det såg lärarna. Man förtjänar fan inget stipendium bara för att man sitter i Permobil.

Tack Nyeds skola för att ni genomskådade min lättja. Men jag har ända sedan den dagen känt mig fattig.