En gång i månaden står jag där, framför de vakuumförpackade hamburgarna. Jag klämmer, febrigt, med mina sjuka fingrar över plasten. Jag tänker på vad som händer med brödet när man mikrat den jäveln. Finns det dressing inuti? Kan man äta fyra, kanske framför tv-n? Är det lagligt? Jag tänker tillbaka på Kungsgatan. 28 kvadrat, en dröm och tomma kalorier.

Tillbaka till de tyska burgarna, om än snabbt. Jag slås av den låga köttröskeln, enkelheten till mättnad. Det är inte klokt. Det påminner om en tid med mindre kravbild. En ilning, en lustfylld sådan, sedan är jag åter i verkligheten. Femåringen rycker mig i knävecket och frågar om vad vi ska äta.

Sedan åker jag hem till Kroppkärr och äter broccolisoppa.

/Magnus