Jag är 44 år nu. Det är vad det är. Plötsligt blir man genuint orolig när man ser tonårstjejer med ankelstrumpor under vinterhalvåret. Plötsligt växer det hår på alla oönskvärda ställen på kroppen. Plötsligt bryr sig ens läkare inte RIKTIGT lika mycket längre. Jag har accepterat den där skiten. Vad värre är att det blir alltmer jobbigt att erkänna att man trots sin ålder inte kan vissa saker som andra betraktar som banala. I mitt fall är dessa oftast bilrelaterade.

Nyligen var jag exempelvis på en självbetjäningsmack på Lamberget i Karlstad. Det var dags att tanka, för första gången i mitt liv. Jag märkte att jag hade lite puls när jag rullade in vid tankstationen. Väl där tänkte jag på min (självgoda) sambos ord från frukosten: ”Du öppnar tanklocket nere till vänster, sedan är det svart för diesel.”

Väl på plats känner jag mig ändå inspirerad. Jag öppnar nere till vänster, jag lovar, men tanklocket är orubbligt. Jag böjer den, från alla håll. Krafsar med naglarna. Den närmast buktar innan jag ger upp. Jag slänger en blick åt höger. En tonåring tittar på mig, av nån anledning.

På vägen tillbaka mot förarsätet ser jag att jag istället öppnat motorhuven. Tonåringen tittar igen. Jag hatar den finnige jäveln.

Jag slår mig ner och börjar googla. Jag hittar knappen. Sträcker på ryggen. Skruv, skruv. Jag är nästan där! Jag stoppar in den i hôle och trycker. Inget händer.

Jag går och stoppar in kortet. Det går inte in. Jag provar igen. Samma utgång. En man går fram. Jag frågar honom om vad jag gör för fel. Han skakar på huvudet. Vi är två fågelholkar.

Jag säger: ”My wife usually does this.”

Han tittar på mig som om jag försökte kränga plåtfasader. Jag står kvar, skör och ledsen. Åter försöker jag få kontakt med min nyfunna tankkompis. Mannen ler vänligt, men det är tydligt att han inte vill ha med mig att göra. Istället stoppar han ledigt in kortet, betalar och åker iväg.

Jag försöker trycka in kortet igen. Nu forcerat. Plasten böjer sig oroväckande mycket, men utgången är densamma. Det vill sig inte. Jag har tretton terminer på universitet bakom mig, men det är ingen tröst nu. Jag är uppenbarligen ändå en idiot.

Jag sätter mig i bilen igen. Min son tittar konfunderat på mig.

”Har du tankat nu, pappa?”

Jag tittar stint ut genom vindrutan.

”Pumpen var sönder, gubben. Mamma gör det sen.”

Sedan åker vi, ljudlöst, mot kvällens dansaktivitet. Bilen rullar fem mil till.