FUNKISLIV Krönika av Suzi Lundblad: Ett år i karantän

FUNKISLIV Krönika av Suzi Lundblad: Ett år i karantän

2020.

Året när coronaviruset invaderade oss likt White Walkers och det inte alls hjälpte när winter was coming. Utan snarare tvärt om. 

George Floyd och Folkhälsomyndigheten lärde oss basala kunskaper. Försäkringskassan förstod att andning är ett grundläggande behov, till slut.

Jo, det har varit ett galet år. 

Tiger King osv.

Inte visste vi 2019 att vi borde köpt aktier i TikTok, Netflix, munskydd och Zoom?

Kamala Harris hjälpte Biden att komma på fötter och trots det var vi nära tredje världskriget när moroten i tupé i stort sett förklarade krig mot alla förutom sina egna anhängare – och dessutom typ förnekade och förminskade vår pågående pandemi. Presidentdebatten som jag inte förstod ett ord av när jag såg den utan subtitles, och fortfarande inte förstod när den väl översattes. Inte helt lätt när det pratas i mun att hänga med. Läsa kroppsspråk som såg ut att härstamma från en sandlåda trots att deltagarna stod uppenbart närmare särskilt boende än förskola. Nej, det var inte lätt 2020. Ungefär lika enkelt som rösträkningen i USA. Och ungefär lika utdraget som räknandet av densamma.

Jag skrev i början av året en krönika som jag döpte till ”Förstår ni oss nu?”. Det var lite en föraning om hur resten av världen skulle få prova på att leva vårt liv under en period. Social distansering och virusrädsla. Nu kände jag att det var dags för en uppföljare i takt med att vaccinet kommer och stor del av världen kan börja leva igen medans vi, som så många gånger förr, skiljs från vetet ytterligare. 

Visst har nu många fått prova på vårt liv. vad vi varit vana vid att vara vårt liv. Men samtidigt förändrades vårt liv mer än vad jag hade förutspått. Vi gick från ett redan isolerat liv till mer eller mindre total karantän. 

Och snart kommer vaccinljusningen, men… 

Barn under 18, oavsett underliggande sjukdomar och inräknande till riskgrupp, får inte ta del av vaccinet. 

Vi är agnarna. Igen.

Barn i riskgrupp är i minoritet över hela världen. Ingen forskning har gjorts. Ingen planeras i nuläget. Ständigt detta utanförskap.

Men vi har överlevt året.. Det är ju alltid nåt. Hoppades väl någonstans att fyrverkerierna vid nyår på något magiskt sätt skulle symbolisera vändningen.

Men.

Om 2020 var en lång jäkla raksträcka så kan man väl lugnt säga att vårt 2021 hittills varit mest en uppförsbacke. Det har gått bra länge, men nu känns dagarna längre än någonsin. Axlarna är tyngre än nånsin. 

Vi har haft runt -10 i en månad och kan inte gå ut med vår yngsta son på grund av astma vid sådana grader. Vår stora son kan visserligen gå ut, men snövallar och rullstol är ingen bra kombo. Och lilla kroppen får lida för kylda muskler.

Utöver detta så fortsätter ju ändå livet. För alla andra om inte annat. 

Sjukdomar som inte är corona, pusslande med assistanspass för att säkra trygghet och överlevnad. Saknaden av ett socialt liv som man själv väljer och paniken över att samtidigt inte heller ha någon som helst möjlighet till lite egentid. 

Vi har mer eller mindre suttit i karantän i ett år nu. Jag är trött på det. Så trött. Ingenstans att ladda mina batterier. Men det positiva med hela kråksången, är väl i alla fall att en dag i framtiden, kommer jag nog känna mer frihet, i den lilla jag ändå varit van att ha. 

Ni vet – att kunna gå in i en klädaffär. Åka och handla när man blir sugen på något. Ta en fika på stan och träffa någon inomhus. Gå till sjukhuset när man egentligen behöver. Ta barnen till tandläkaren.

Kramas! 

Det lilla som just nu känns som det stora. 

Och kanske, bara kanske, om alla människor kan vara solidariska och vaccinera sig för att skydda dem som inte kan, slippa en ständig dödsångest för att minsta grej jag gör kan få livslånga konsekvenser och riskerar livet på det viktigaste jag har. 

Mina barn. <3 Mina älskade älskade ovaccineringsbara barn…