Jag kontaktade nyligen min distriktsarbetsterapeut Sofia eftersom min rullstol har börjat knaka och braka mycket mer än tidigare. Sofia sade att hon skulle sända en tekniker och att han är ny. Han skulle ha på sig munskydd, vilket kändes bra.
En timma senare ringde det på dörren. Där stod en man med munskydd och verktygslåda i handen, han hade jag aldrig sett förut, om man nu vet det med munskydd på. Jag tog kommandot, han var ju ny. Jag rullade ut på plattorna framför huset, gjorde lite piruetter och sade: ”Lyssna nu så hör du hur det knakar.”
”Ja”, sade han och frågade hur gammal stolen är.
Det var en bra fråga, tänkte jag och berättade att den inte ens är ett år. Sedan frågade han vad det var för rullstol och vad den kostade. Jag tänkte jag, hm det var väl konstiga frågor, kan han inget om rullstolar tro? Jag tänkte att jag nog inte kommer att få någon hjälp av honom, men frågade: ”Vad gör vi nu?”
”Vi går väl in och mäter lite”, svarade han artigt.
Ja okej, tänkte jag och rullade in. Jag hoppade över på en stol innan för ytterdörren så att han kunde mäta stolen, vad nu det skulle ha för funktion. Då började han titta på mina fönster och påpekade att de ju inte såg så gamla ut. Konstigt, tänkte jag. Jag har just haft två olika firmor här för att kolla och ge offerter på nya fönster. Ska han också börja prata fönster?
Men sedan trillade polletten ned. Han var nog inte en okunnig tekniker. Nej, det är han inte, han är fönsterförsäljare, en artig sådan som lät mig pladdra på om min rullstol som knakar. Han måste nog ha tänkt att kärringen hade enorm torka på sociala kontakter och att hon tog varje tillfälle nu i covid-tider.
Vi skrattade så mycket att munskyddet i det närmaste fladdrade. Innan fönsterkillen sade ”hej då” berättade han att intrycket av mig blev ett annat när han gick jämfört med när han kom – och så skrattade vi igen.
Ett skratt förlänger livet. Och idag förlängde jag mitt och fönsterkillens avsevärt!