FUNKISLIV Olle Elfgren: Även om jag skulle bli rik ska jag använda billiga plastbestick

FUNKISLIV Olle Elfgren: Även om jag skulle bli rik ska jag använda billiga plastbestick

[et_pb_section admin_label=”section”] [et_pb_row admin_label=”row”] [et_pb_column type=”4_4″][et_pb_text admin_label=”Text”]

Jag har alltid hatat rika människor. Det är något med allt de gör som bara skriker ”Är du handikappad? Synd, då kan du tyvärr inte komma.”

Visst hade vi det under min uppväxt inte på något sätt knapert. Det fanns alltid mat på bordet, om än något brun, och pengar till nya vinterskor. Men vi drog heller inte på charter varje höst- och sportlov. Sådana kräk var vi ju inte.

Mitt bottenlösa hat mot (ny)rika kommer inte ifrån en fattig uppväxt, utan snarare ifrån att allt som har med en klassresa att göra också innebär ett leverne som inte är praktiskt för oss i permobil. Det är som att de som bestämt de rikas aktiviteter har något emot funktionsnedsatta. Som att de hatar oss.

Låt mig ge några exempel.

Till att börja med möts man ofta av en uppskattningsvis sju meter hög stentrappa när man kommer hem till dem. Rikingarna. Helst ska den vara smal och väldigt brant så att det med all säkerhet är och förblir ett invalid-fritt hem. Klipp till nästa hinder. Dörren in som ofta har en tröskel hög nog att knappt Stefan Holm under sin prime kunnat floppa över den. Tröskelregnet fortsätter sedan även inne, tydligen är det praktiskt för fotgängare med trösklar. Jag själv nöjer mig med om jag bara fått tre whiplashskador innan kvällen är slut.

När man äntrar ett nytt hus medföljer en inledande kallpratshusesyn. ”Nämen åh vad fint ni har det här. Är den här lampan från Gino Sarfatti?”. Att åka runt bland dessa dyrgripar till möblemang sätter onekligen mig och mina förarkunskaper på prov. Det är klart att ingen skulle våga visa ilska om jag kör på en halvantik skänk eller så, men jag kan med mycket godare samvete skrapa i och kantstöta en Ikea-möbel. Man är väl inte helt ofoglig.

I regel är även matätandet synnerligen opraktiskt för oss. Vinglasen är ofta höga, och när man kör ner ett sugrör i dem önskar jag att munnen satt i pannan. Maten brukar vara kött, väl där förlorar jag snudd på all värdighet när jag måste be någon vuxen (assistenten) dela det åt mig.

Men det är inte det värsta. På bordet ligger den största och absolut värsta klassymbolen som finns därute. Tunga bestick. Blänket ifrån den inte svinbilliga ljuskronan över bordet speglar sig i besticket som hånfullt fnyser ”Tråkigt att du föddes i en kropp som inte är gjord för att vara rik.”

Dock vill jag alltid ge det en chans, jag provar dessa blybestick. Här blir jag omåkt, jag känner mig som en europé i en sprintfinal. Jag sliter, det är tungt. Förmodligen förbrukar jag fler kalorier än jag får i mig. Någon riking förbarmar sig till slut över mig och frågar om jag vill ha några lättare bestick. Äsch, det går väl bra det här, svarar jag. Men mina ögon skriker något i stil med ja snälla! ”Ska jag hämta?” frågar sympatisk riking. Okej då.

På golvet ligger diverse döda djur i pälsformat. Att trassla in bakdäcken i ett björnhuvud vore inte kul. Jag håller mig nog i hörnen istället. När konjaken, brun sprit som för övrigt inte lirar kanon ihop med sugrör rent smakmässigt, intagits börjar det bli dags att runda av.

Jag tar min icke 400 000 kronors-bil hem, fjärran tryffeljaktsmarker och infinitypooler. Jag kommer till min anspråkslösa lägenhet, permon bara glider genom dörrkarmarna helt fria från hinder, mattor som ligger still på golvet och inte en problematisk byrå så långt ögat når. Är det såhär en gymnast känner sig? Smidig. Alert. Levande. Fri.

Innan jag lägger mig tröstäter jag glass med en sked gjord i plast. En sådan man köper i tolvpack för 49,90. Typ som barnbestick fast utan giraffer och zebror. Men jag kan inte somna den här kvällen, det är en tanke som gnager i mig. Jag drömslumrar mig längs minnenas allé av ett förnuftslöst beteende som inte går att få ur skallen hur mycket jag än försöker. Varför företrädde jag en gång i tiden MUF?

Andra saker rika har för sig som är opraktiskt för handikappade

Spela golf

Om vi bortser från det uppenbara att jag inte fysiskt kan spela golf, vågar jag inte drömma om vilket liv det skulle blivit på de nyrika jävlarna om jag råkat riva upp en liten gräsplätt på fairway. För att inte tala om greenen! Nej. Dessutom skulle väl motorljudet av permon störa primadonnorna.

Använda käpp

Vore väl väldigt dumt att använda en käpp när jag sitter i permobil, den gör ju käppens jobb och lite därtill. Det är förresten lustigt det där. Att ett hjälpmedel blivit synonymt med classy och frack. Och varför just käpp och inte en rullstol exempelvis? För höga materialkostnader att skapa en rullstol i silver, säger den med något ingenjörsskap i sig. Strukturell funkofobi, säger jag.

Köra Tesla

Hahaha! Jag har ju åkt el(permo)bil i 20 år!

Dra på en weekendresa

”Vi drog till Spanien över helgen!” säger ofta de som inte behöver packa med sig två permobiler á 150 kilo styck.

Äta ostron

När jag skriver den här texten inser jag att den tydligaste klassmarkören är mat. Det är sega köttbitar, kletig mingelmat och allmänt otympliga bestick. Men det svåraste måste ändå vara ostron, tänk er att be en assistent hälla ut ostronet på tallriken för att sedan, med kniv och gaffel, dela detta i lagoma munsbitar.

Skidresa

”Vi drog till Sälen över helgen!” säger de ofta de som inte behöver packa med sig två permobiler á 150 kilo styck. Jag kanske generaliserar nu, men i regel tror jag heller inte skidstugor vinner några tillgänglighetspris.

Äta på källarrestaurang i Gamla Stan

Varför, varför, varför måste allt som är gött/kul vara beläget en trappa upp eller ner? Helst i någon slags elitism-k-märkt byggnad också. Man kan säga mycket om sovjetisk arkitektur men den var i alla fall tillgänglig. Där var även handikappade ansedda som en kamrat. 1900-talets arkitekter må ha byggt fint, men deras människosyn lämnar en del övrigt att önska.

[/et_pb_text][/et_pb_column] [/et_pb_row] [/et_pb_section]