Mina känslor har svängt, för tv-programmet Husdrömmar alltså. Förr i tiden fylldes hela jag av myskänslor när Pernilla och Gerth hälsade på hos normalbegåvade Svenssons, såna som jag, såna som kanske nästan har lagt ett klickgolv och som tycker att det blir schysst med en fondvägg. Mot slutet har det hänt nåt. De har blivit yngre, mer begåvade, älskvärda. Och jag, har inte det.

Numera ritar de sina egna hus – som de sedan snickrar ihop. Ta det där 23-åriga paret från Helsingborg till exempel. Han hade frodigt hår och kindben som en grekisk gud. Hon var vacker, beslutsam och såg ut att dofta vaniljpulver. Tillsammans, lite med vänsterhanden, GOOGLADE de fram hur man renoverar ett helt hus – och i pausen mellan lycka och framgång gjorde de ett kärleksbarn tillsammans. Och dagen efter programmet googlar även jag. Jag skriver ”hur gick det sen husdrömmar” och letar febrigt bland artiklarna. Förr även om jag inte kan någonting om renovering så vet jag ju: att den där söta overallen som de köpte in kommer en vacker dag vara på vift där i tamburen, och då börjar livet på riktigt.

Och jag kan må bra i soffan igen.