Jag är tio minuter tidig när jag snabbt vinkar och stannar bilen vid snöhögen vid carporten, som bestämt. Hon är redan på plats. Hon ser så liten ut bakom munskyddet, och besvärligt är det med.

”Glasögonen immar igen, jag blir tokig”, säger hon när vi åker mot ishallen där vaccineringen ska ske.

Utanför hallen tar visirklädda ungdomar emot. Vänligt och tydligt svarar och styr de den lite nervösa samlingen seniorer som tidstypiskt samlats med avstånd.

Det är bekanta kvarter, säger hon. På andra sidan kan man se hur hästarna tränar på den dammiga ovalen. Hon tittar och minns, berättar att de brukade vara på trav här.

Vi blir inkallade i den stora hallen. Vi är ett år in i det här nu och jag kan rutinerna vid det här laget. Sprita händerna – och likt en schackspelare försöka hitta de rätta dragen framåt. Inte komma nära någon annan. Inte här, inte nu. Samtidigt som hon försvinner in i bås nummer sju så frågar jag närmaste personal om hur allting går.

”Vi klarar av 530 per dag nu”, svarar han och återgår snabbt till uppgiften.

Strax därefter är allting klart. Den första sprutan är avklarad och vi sätter oss för att vila en stund. Hon gör tummen upp.

”Det kändes knappt”, säger hon och resten av väntrummet verkar hålla med.

Det råder en försiktig optimism när vi åter går mot bilen. Stegen känns liksom lättare, både hennes och mina. Hon frågar hur jag vill ha betalt för parkeringen.

”Dina strassburgare, de kakorna är otroliga, men tar slut för fort”, säger jag.

Hon skrattar och säger att hon förstår budskapet.

Vi tar ett annan håll hem, det är längre men betydligt finare. Ett år har gått nu, ensamheten tär på oss alla.

”Ibland pratar jag med ett kort på honom”, säger hon.

Och fortsätter: ”Visst är det knäppt va?”

”Det är inte knäppt. Allt som får en att minnas är väl bra?” svarar jag och i backspegeln skönjer jag en nickning.

Vi är strax hemma igen. Till vänster studsar solen i Klarälvens vatten. Till höger har något försiktigt dragit igång med trädgårdssysslorna. Vi bestämmer att vi tar samma tur om några veckor igen. Jag märker att hon blir glad, och det värmer i magen. Vi pratar om vaccinets verkan och sommarens påverkan, hur vi snart kan umgås lite mer normalt igen.

Och när vi svänger in på gården känns snöhögen lite mindre än senast.