Jag släppte av min kvinna utanför radiohuset. Lutade kepsen åt sidan och förberedde för en Tobbe Ek-puss. Precis innan våra läppar skulle mötas, roterade hon huvudet som en illvillig häst på vårbete.

”I dag gör jag det”, sa jag och tittade henne i ögonen.

”I dag åker jag och tankar för första gången i mitt liv.”

Jag noterade hennes blick i backspegeln när jag styrde mot Ingo. Den uttryckte ”tänk att han både kan skriva fem böcker, vara en underbar pappa – och dessutom tanka själv när han är 45 år”.

Väl framme vid pump 1 började tankarna snurra. Senast jag var här så öppnade jag motorhuven istället för tankluckan. Jag kommer aldrig glömma den där finnige jäveln som tittade konstigt mot mig och Volviz. Nu var det dags för revansch.

Tankluckeknappen, sedan snabba steg runt. Jag satte i dieselsnabeln i bilen på vägen mot betalningen och tryckte snart in kortet. Motgången kom direkt. Endast pump 2 var ledig. Jag övervägde att köra runt, men insåg att dieselsnabeln ansågs tagen eftersom den redan dockat med Volviz.

Det hade nu gått några minuter. Mitt besök hade åter börjat dra till sin blickar. Kaninpulsen infann sig. Men nu hade jag bestämt mig. Nu måste jag göra det här. Det här var inte dagen då jag skulle få dömande blickar vid middagsbordet. Ut med snabeln och in med kortet igen. Det trilskades. Avbryt och in med kortet igen. Displayen var annorlunda. Till synes mer imperativ. Jag hade i panik valt tyska.

”Du bist ein blöde ziege, Magnus” (Du är en dum get, Magnus).

Lättnaden när jag fick slå in koden och [valfritt Blue Moon Bar- och snabeln-skämt]. Obetalbar. Tanken är full, mitt hjärta svämmar över.

Jag älskar er alla.