Krönika av Magnus Skoglund: Världens viktigaste spel, som inte betyder någonting

Nessum Dorma har klingat ut över Olympiastadion och premiären är igång. Pandemin har fört in oss alla på nya spår. Vanligtvis brukar jag vädra känslor i sidled med andra män när det vankas fotbollsmästerskap, men den här gången tittar jag, under ordnade former, tillsammans med min kvinna och vårt barn. När jag tittar lite genom deras ögon så ser jag hur brutalt ointressant fotboll som tv-sport kan vara. Vackra Italien med presspel, hårprodukter och goda intentioner, men utan resultat. 25 minuter, inte en enda chans.

”Brukar det hända så här lite?”, frågar hon och jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Även jag börjar snegla mot mobilen. Vi skojar om den frejdiga vänsterbacken Spinazzola, om att hans namn fick fart på pizzasuget.

”Har man mozzarella på honom, eller?”

God stämning i soffan, men snart ger de upp och jag sitter själv resten av kvällen – undrandes varför jag aldrig tröttnar på det här.

Ett dygn senare i Köpenhamn. Christian Eriksen ligger med öppna ögon på Parkens junigröna gräsmatta, ögon som fokuserar på just ingenting. Vi är alla tagna, även bildproducenten som fortsätter kabla ut bilder som är vidriga, men omöjliga att sluta titta på. Det tar några sekunder, men snart inser jag vad det egentligen är som pågår. Det vänder sig i magen på mig och jag ropar högt att någonting är fel, väldigt fel.

Allt går så snabbt. Danmark lagkapten, Simon Kjaer, rusar över hela planen för att lägga sin utslagna vän rätt och för att säkerställa att luftvägarna är fria. Tröstandet, eller vad säger man, av Eriksens fru Sabrina som var bortom förtvivlan på läktaren. Gråtande rödvita spelare som har bildat en mänsklig ring runt sin vän, samtidigt som det medicinska teamet försöker rädda liv inför hela Europas blickar. Det är en känslococktail som sällan skådats inför öppen ridå.

På läktaren gör publiken allt för att självmedicinera och trösta. Den finska klacken ropar ”Christian” och den danska delen svarar ”Erikseeeen”. Hela paletten är där – och allting känns både avgörande och irrelevant på samma gång.

En timme i dimma senare skingras molnen lite. Twitter-flödet är fyllt av halvkända människor i affekt som leker journalister i hopp om att vilja väl, och klick. Meta-tjafs som nu passerar eftersom det antagligen är en försvarsmekanism. Vi är alla i samma båt. Men sedan där, mitt i fluffet, nyheten från förbundet om att Eriksens tillstånd är stabilt. Det enda som betyder nåt. Signalen som gör att man kan börja längta till hur allt brukar vara igen.

Min sambo frågar hur jag mår. Jag blir förvånad, men lite rörd av hennes fråga. Jag vinkar bort det med en snabb nickning. Samtidigt skäms jag, skäms över att jag är så emotionellt störd att jag har lättare för att skriva böcker om vad mina nära betyder för mig än att säga orden som alla behöver höra ibland. Om det som betyder något. Jag går in i barnkammaren och stryker handen över min sons panna, lägger täcket till rätta.

Den andra halvleken är igång en. Det 0 – 0 mellan Danmark och Finland. Danmarks spelare är inte sig själva, och konstigt vore annars. Deras vän ligger i en sjukhussäng några hundra meter bort. Han kämpar, men han lever. De är lättade – och tömda. De spelar världens viktigaste spel, som inte betyder någonting.

Och när Finlands mittbackspar nickar bort till hörna nummer tolv så inser jag att mitt sällskap i soffan har helt rätt. Fotboll är ofta förbannat tråkigt, men det finns få andra saker som förenar och skapar känslor som den här förbannade leken.

Blogg
Magnus Skoglund

Projekt tidning!

Sitter och planerar för vår tidning! Tio nummer ska vi släppa under 2023 och det känns spännande, roligt – och lite ångestfyllt på samma gång!

Läs blogginlägget »

Har vuxit upp

Jag gav precis mitt första fuck-finger i trafiken. Om du Nobelplans-ligist mot förmodan läser det här så kommer här en påminnelse om utfartsregeln: Utfartsregeln

Läs blogginlägget »
Blogg
Magnus Skoglund

Lösningsorienterad

Livesändning gällande eventuell stängning av Coop Kroppkärr (som gått knackigt ekonomiskt i flera år). En kvinna pratar oavbrutet, även när andra pratar – och jag

Läs blogginlägget »