SPORTEN KALLAR En hyllning till Göran Zachrisson

SPORTEN KALLAR En hyllning till Göran Zachrisson

Att försöka skriva en text om Göran Zachrisson är som att se en fjäril landa på ömma fötter. Man måste vara försiktig av respekt för mästarna – och Göran var definitivt en sådan. Men att gå i skuggan av Göran är ändå den bästa platsen, för ingen kan förmedla sport som den elegante stilbildaren från Djursholm.

”Det finns ingenting som klår att berätta”, sa han. Och som han gjorde det. Svartvita bilder från ett cykellopp i Italien, telepati från Skanåkers huvud inför ett avgörande skott, briljanta formuleringar under maratonsändningar som ständigt får liv av roande och underbyggda instick om exempelvis den excentriske pubägaren som huserar en järnsjua bortom Road Hole Bunker på St Andrews hål nummer 17.

För Göran var det inte nödvändigtvis resultaten som var det viktigaste, han ville ha mer. Han ville veta mer om människan bortom idrottsroboten. Där vi andra är binärt banala var han empiriskt elegant. Men ibland korsades resultat och saker som verkligen betyder nåt. 2016 på Royal Troon var ett sådant tillfälle. Henrik Stenson och amerikanen Phil Mickelson var i en annan dimension. Under det sista varvet pressade de varandra till det yttersta, inför hela golfvärldens ögon. Och från en anspråkslös kur guidade vår trogna ciceron oss, som alltid förr. Men när ögonblicket kom och Stensons åttametersputt försiktigt droppade i på 18:e green så saknades orden för mästaren, månne för första gången. Han fick kämpa för att rama in tillställningen som vi men framför allt han hade väntat på – och förtjänat.

”…och jag har inte så mycket att säga nu, för jag har faktiskt tårar i ögonen och jag är rörd. Jag har väntat länge på det här. 50 år har jag hållit på med det här, och jag trodde aldrig att jag skulle få vara med om det.”

Jag läste nånstans att vissa av hans arbetsgivare gav upp alla former av arbetsbeskrivning efter ett tag. Det som bollades på redaktionen var ändå aldrig i närheten av slutprodukten. Och tur var väl det. Riktiga konstnärer kan och får aldrig tyglas.

Då hade vi aldrig fått vara med om Göran Zachrisson.

/Magnus