FUNKISLIV Krönika av Conny Norén: Vännen, värmen och stjärnorna

Vi gick på promenad, en morgon. Jag, min fru P, och vår Coronavalp Herman. Den hund vi beslöt oss för att skaffa eftersom jag nu har ett jobb där jag jobbar hemma nästan jämt. En liten, söt mellanpudelkille på fyra månader.

Trots vackert väder och krispig, skön höstluft som det alltid är i oktober, kände vi oss låga. Våra långsamma steg följde den diskussion vi hade. Ämnet var inte särskilt muntert.

”Det känns lite ledsamt”, sade den ene av oss och fortsatte, ”ibland känns det så ensamt för barnen.”

Det var en diskussion vi hade haft hundra gånger förut. Och en diskussion som nog många föräldrar till döva barn har. Åtminstone hörande föräldrar till döva barn.

Vi är inte så väldigt många idag. Användningen av CI, cochleaimplantat, innebär att många döva barn går i hörande skolor. I vissa fall söker de sig till dövskolorna (förlåt, specialskolorna) när de blivit lite äldre. Kommer in som så kallade ”insneddare”. Jag vill inte påstå att ”det var bättre förr”, men det går åtminstone att konstatera att det fanns fler hörande föräldrar till döva barn utan hörselteknik förr. Och då var umgänget med andra döva barn så mycket större, bredare, tätare. Idag är vi hörande föräldrar till tekniklösa döva barn desto ovanligare.

Vi är i ett mellanförskap. Vi saknar å ena sidan det självklara kontaktnätet som döva föräldrar har, med barndomsvänner som de umgås tätt med och där deras barn får träffas naturligt. Visst – vi har på egen hand skaffat oss en ganska bred bekantskapskrets. Försöker lösa att våra barn får träffa andra döva barn på fritiden. Men det är ju alltid något som kommer emellan: logistik, långa avstånd, tid. Eller en pandemi.
Å andra sidan står vi långt ifrån den hörande världen. Nå – vi föräldrar gör det inte! Men barnen gör det.

De är turkosa barn i en beige värld. De är visuella, tecknande barn med liv som syns i ögonen istället för att höras i röstläget. De är kroppsspråkets barn, händernas barn, barn som berättar med den största möjliga inlevelse. I en värld där kommunikationen fungerar på ett helt annat sätt.

Det sociala livet finns i skolan. I den världen, i de korridorerna och på den skolgården, där blomstrar barnen. Där kan de leva ut helt och hållet. Alla tecknar, alla förstår, alla känner alla. Umgänget förgrenar sig som grenar på en stam, som löv på en gren. I den miljön kan barnen vara sig själva. Men de är ändå inrutade. Det finns regler, tider att följa, lektioner att gå på. Taxi dit, taxi hem. Det är timmar på fritids och raster som det är mer fritt att utforska de sociala relationerna lite friare.

Men det är inte alltid vi kan erbjuda dem samma sak på fritiden. Det finns inga döva barn här, det finns ingen annan som tecknar. Det här att hälsa på en kompis efter skolan, hålla på med någon aktivitet eller så… det är svårt. Taxin kommer hem klockan fem på eftermiddagen. Sedan är det middag, och plötsligt är klockan sex, halv sju. På morgonen ringer klockan 05:30. Det hinns inte så mycket på de korta kvällarna.

Vi gick där. Med varandra. Med hunden. Och pratade med varandra om att vi saknar att barnen hade det där naturliga umgänget på fritiden, det som de kan ta initiativ till själva, utan att vi föräldrar behöver planera och styra upp, packa och köra långt för att lösa åt dem.

Det kan kännas ensamt. Det gör det. Men det finns ljusglimtar. Bevisligen.

”Hej, det var från elevboendet här, jag undrar om er dotter skulle vilja komma hit och hälsa på sin kompis som bor här i veckorna?”

Rösten hördes på min telefonsvarare. Jag hade ett missat samtal och lyssnade av. Jag blev lite ställd först. Och sedan kom känslan av… glädje. Lycka. Den kom bubblande nedifrån magen, genom bröstkorgen och upp i ansiktet. I ett leende.

Vår äldsta dotter, här på bloggen genom åren kallad ”Sockret”, har ju kompisar. I skolan. Och efter skolan och fritids så sprids de för vinden åt olika håll. Men nu var det en förhållandevis ny bekantskap det gällde. Nej, en ny vänskap. För det är så det kan beskrivas.

Eftersom våra barn har svårt att ses på riktigt, ses de på andra sätt. I sant tonårsman´ér är vår kära dotter nu för tiden ofta klistrad vid sin mobiltelefon. I skratt och med livliga diskussioner med andra vänner. På Messenger, Whatsapp eller via Facetime. Det har varit många, långa samtal med just den här vännen. De verkar trivas, vilket också bekräftas av både lärare, fritidspersonal och så klart av dottern själv.

Nu gällde det att åka och hälsa på. På elevboendet. Tisdag – skulle det funka? Först till elevboendet och hänga, äta middag och göra sig i ordning… och sedan vidare till Hörnet för Halloweenfest. Hörnet är där vår lokala dövförening håller hus.

Det var naturligtvis inte något att tveka på. Jag misstänker och tror att personalen på elevboende kunde känna min entusiasm när jag pratade med dem. Det var bara en eller två dagar efter att vi gått där, min fru och jag och vår Coronavalp, och pratat om att vi så gärna skulle vilja se att de hade chansen att träffa fler vänner på sin fritid. Spontant. Och nu – som av ett ödets nyck – hände det!

Att påstå att dottern såg fram emot idag, det är att uttrycka sig milt. Det har varit en lång väntan och längtan. Nu har förvisso helgen varit superrolig också, men idag skulle hon ju få hänga med till sin vän. Igår gjorde de upp via videochatt att Sockret skulle ta med sig Halloweenkläder och -accessoarer som vännen skulle få låna. Idag fick hon med sig en papperspåse med kläder, plastknivar och allsköns hemskheter i taxin.

”De stängde in sig på rummet och bara fnissade och skrattade!” berättade personalen ikväll när jag hämtade dottern. Det hade blivit så lyckat, så lyckat. De bägge tjejerna hade bytt om och provat Halloweenkläder länge, och haft väldigt kul under tiden. Det blev precis så bra som vi alla hade hoppats. För personalen tyckte nog att detta var rätt så toppen, de också. Det är ju väldigt roligt för vår dotter att åka och besöka vännen på elevboendet – precis som det är för eleverna på boendet att ta emot besökare. Och så är det socialt utvecklande också!

När jag kom in på Hörnet var det som att träffa gamla vänner. Där har jag varit många gånger nu, i olika dövsammanhang. Och ikväll såg jag både gamla vänner och hittade en del nya sådana. Kompisar till dottern som kom fram och undrade vem jag var. Killar och tjejer som dottern berättat om tidigare. Några har dykt upp på en mobilskärm och jag fått heja på dem, andra har hon bara berättat om. Flyktiga persontecken, insprängda i en lång berättelse om skoldagen eller vad som skall hända imorgon. Vem som är från vilket land, vem har syskon och vem skall göra vad på lovet. Och så vidare. Nu stod de bara där, livs levande. Dotterns vän tog fram sin mobiltelefon och tittade på kommande tisdagar, på dotterns födelsedag och började på egen hand skissa planer för kommande umgänge utanför skolan.

Det gjorde mig alldeles varm inombords att få vara där. Utan restriktioner. Fullvaccinerad. Teckna med alla, bara vara i den miljön i tjugo minuter innan alla packade ihop och jag och dottern skulle åka hem. Vi var bland de sista ut ur lokalen. Kvällen ville inte ta slut. Vi hängde kvar i känslan. Med värme i hjärtat och ett stort leende på läpparna.

På vägen hem hade jag samma dåraktiga leende, kilometer efter kilometer. Dottern berättade livligt om allt de gjort ikväll, vilka som var där, vad de ätit, att de karvat pumpor, vem som vann något pris, att hon vill besöka elevboendet igen, att de vill åka till Hörnet igen som nu skall dra igång fritidsgårdsverksamhet, att hon vill ta emot sin vän på besök hemma, att hon snart fyller år… och så vidare. Jag hade fullt upp att snegla på henne samtidigt som jag höll blicken på vägen.

Där for vi fram på en mörk och delvis öde motorväg. Hon, på väg hem från en händelserik dag med en kompis som hon aldrig slutar skratta tillsammans med. Och jag, upprymd och glad över hennes glädje och entusiasm.

Någon kilometer hemifrån stannade vi på grusvägen, mitt mellan två åkersträckor. Jag släckte alla lampor, slog av bilen och vi klev ut. Vi tittade upp bägge två och häpnade. Ovanför oss sträckte sig en djup och enorm stjärnhimmel ut. En sådan man bara ser på landet, med Vintergatan synlig som ett dimmigt fält i mitten. Det var som att titta ned i en avgrund, nästan så att jag var rädd att jag skulle falla av jordens yta, ned i detta djupa himlavalv. Jag kände mig lycklig över kvällen, och över dotterns bubblande och ohejdbara glädjekänslor.

När jag vände blicken mot söder såg jag det. Stjärnfallet. En lång, vit strimma som försvann lika plötsligt som den dök upp.

Jag stod där i mörkret, andades in den svala kvällsluften. Och önskade mig ingenting från det stjärnfallet. Ikväll hade jag inget mer att önska mig. Ikväll hade jag allt.

Blogg
Magnus Skoglund

Projekt tidning!

Sitter och planerar för vår tidning! Tio nummer ska vi släppa under 2023 och det känns spännande, roligt – och lite ångestfyllt på samma gång!

Läs blogginlägget »

Har vuxit upp

Jag gav precis mitt första fuck-finger i trafiken. Om du Nobelplans-ligist mot förmodan läser det här så kommer här en påminnelse om utfartsregeln: Utfartsregeln

Läs blogginlägget »
Blogg
Magnus Skoglund

Lösningsorienterad

Livesändning gällande eventuell stängning av Coop Kroppkärr (som gått knackigt ekonomiskt i flera år). En kvinna pratar oavbrutet, även när andra pratar – och jag

Läs blogginlägget »