Jag gick till frisören, mest för att rädda det som räddas kan. Som tunnhårig och 45 handlar det nämligen om ren och skär överlevnad. Ett drägligt liv är både målet och default-läget. Numera rakas det öron och ögonbryn utan att det krusar min horisont. Jag har släppt stoltheten och låter naturen ha sin gång. Min grundledsna tillvaro fick dock precis en ny vändning. Och det kom som en blixt från klar himmel.

”Toppik?”, frågade frisören.

”Toppik?”, undrade jag.

Jag har hört om det förut, Toppik och människorna som sprayar på lite låtsashår, men det tog ändå ett tag innan polletten hade fallit ner. Jag tittade mig omkring i salongen samtidigt som hjärtat rusade innanför skyddstyget. Det var bara han och jag – och ett icke-dömande Våxnäs. Stjärnorna stod rätt, helt enkelt. Våra ögon möttes i spegeln och en nickning senare stod en vuxen man med en svart mirakelkur i handen bakom mig.

Jag hade förväntat mig ett subtilt bingoduttande på min nakna fontanell, men det blev inte riktigt så. Istället kändes det som jag var en mänsklig flintastek som bombarderades med grillkrydda. Ett moln av frälsning kom över mig. Och jag lät honom hållas, nyfikenheten var för stor.

Tre minuter senare gick jag, med lite skakiga ben, till kassan för att betala. Jag hade nämligen fått en skymt av mitt nya hår. Jag försökte vara cool, men innan jag lämnade så kunde jag inte motstå frestelsen. Fåfängt och girigt bad jag om att få låna den lilla handspegeln för att på egen hand få se på resultatet igen. Vad jag såg var otroligt. Det var full täckning! Jag mådde bra igen!

På vägen hem ringde jag den enda människa i min omgivning som förstår, nämligen min tunnhårige bundsförvant, Micke Adamsson. Och som den fina människa han är så gratulerade han mig, men skickade samtidigt med en lärdom:

”Det där försvinner i samband med nästa dusch, så lev nu.”

Jag lovade att fånga dagen och kände stor tacksamhet över att ha fått dela den här stunden. Och precis när jag skulle lägga på så tillade han:

”Jag är glad för din skull, men du kan aldrig återvända. Det hoppas jag att du förstår.”

Och han har helt rätt. Glädjen som jag känner i skrivande stund må vara tillfällig, men fram till kvällsduschen så känner jag mig som en dagslända som är sugen på livet. Allt känns möjligt. Och plötsligt kan jag relatera till Scarface-Tony Montana när allt började snurra för honom där i Miami. För just nu känns Våxnäs like a big pussy just waitin’ to get fucked.

I kväll ska det åkas buss och gå på bio.