Lördagspromenad med mannen som dödade mina journalistdrömmar, men väckte mina sinnen. I en mil pratade vi känslor. Stora ämnen, små stunder av ögonkontakt. Kramen låg närmare än den vardagliga k*kmätningen. Det var två underbara timmar.

Sedan, Orrstigen. Han gick upp på trädäcket, tittade på det med avsmak.

”Ni tog i ser jag”, sa han.

”90 kvadrat”, sa jag.

Sedan ursäktade han sig.

”Jag har tvättstugan”, sa han.

”Du bor ju i hus?”

Sedan bara en rygg på väg mot Bävervägen.