Jag har egentligen bara två kroppsdelar som konkurrerar på lika villkor som alla andras. Håret, och ja… jag är evigt tacksam att biologin inte lät dessa falla under kategorin muskler – som min sjukdom har så svårt att låta existera ifred. I övrigt har min kropp inte jättemycket som skulle göra folk avundsjuka. Därför tar jag mycket väl hand om håret, närmast ett desperat daltande med det, en besatthet.

Låt mig inleda den här texten med ett starkt påstående, kanske idiotiskt men vi får se. De bästa på att vårda folk är inte läkare, sjuk- och undersköterskor eller personliga assistenter. Inte heller förskolepedagoger, lärare, psykologer eller kuratorer. Du kanske redan nu sitter inne på ett antal gissningar men jag kan på en gång säga att du med all sannolikhet har fel.

Jag har en sådan sjukdom man föds med. Det har lett till att jag har varit väldigt mycket mer på sjukhus än vad en genomsnittlig människa är under hela sitt liv. Jag har sett och iakttagit vårdpersonal, de är otroliga på alla sätt och vis. Och än så länge har jag faktiskt inte råkat ut för något riktigt missöde. Visst har man stött på någon dåre till arbetsterapeut eller så, men i regel är alla mina besök förknippade med något – inte bra – men i alla fall produktivt eller insiktsfullt. Och när jag var liten lyckades jag oftast tjata mig till ett paket gummihandskar för att leka Sickan i Jönssonligan.

När min permobil har något fel, lämnas den in och en timme senare är den lagad och i regel brukar dessutom mekanikerna göra något utöver det. Ett byte av något slitet men inte trasigt.

Men mitt vurmande för vården till trots vill jag nu gå över till den eventuella dårskapen. De som är bäst på att vårda och ta hand om folk är frisörer.

Jag får försöka ge en nyanserad bild av åsikten. Jag är medveten om att den behöver förklaras och redas ut.

För det finns faktiskt inget som går upp mot en riktigt bra frisör. Och det här vill jag tro är frikopplat från min besatthet av hår.

I mitt fall går ett besök hos en sådan till så här.

Min assistent öppnar dörren till salongen som följs av ett plingplongljud och jag tar mig an den svåra tröskeln in. Vi får hälsningsfraser överstökade och jag ger mig iväg mot spegelväggen. Redan här vittnar frisörer om ett otroligt människokännande. Annat än tandläkarna det, de som alltid undrar om det är för mycket begärt av mig att tryckas ner i deras överträdelse till stol.

Men frisören ser direkt att mitt korthus till kropp inte klarar av det och flyttar undan sin snurrstol utan att passera kontrollfråga.

”Ska jag hissa upp sitsen?”, undrar jag.

”Neeeej men det går jättebra ändå”, säger frisören piggt. Helt oanandes om vilken ryggsmärta deras beslut kommer orsaka.

Jag ställer permobilen till rätta och får det där skynket omsvept kring mig.

Frisören konstaterar att jag ju inte var så jättelånghårig nu, assistenten fyller glatt i och det fnissas åt min fåfänga. Jag klipper mig ofta och det borde båda parter respektera och hålla käften kring. Där och då betalar jag två människors löner men får ingen som helst ödmjukhet tillbaka.

”Hur vill du ha det?”, frågar frisören enligt branschstandard.

Jag ger det stereotypa killönskemålet: ”Kort på sidorna och lite längre uppepå.”

Och precis innan kammen sätts i håret varnar jag om min begränsade styrka i nacken. ”Absolut”, svarar frisören. Problemet är dock att mitt hår är av det slaget att det inte går att friktionsfritt dra en kam igenom, och när den även med försiktighet gör det faller mitt huvud framåt oavsett. Det är svårt att förklara men det går närmast att likna vid en skalbagge som hamnar på rygg. Jag kan försöka hur mycket jag vill men utan extern hjälp kommer jag ingenvart. ”Oj! Nej men gud förlåt”, utbrister frisören. ”Det är ingen fara, jag tappar balansen på huvudet ungefär 384 gånger per dag”, säger jag samtidigt som assistenten påbörjar en räddningsaktion.

Efter det behandlar frisören mig som en porslinsdocka.

Med varsamma dragningar genom håret, försiktigt fattas taget om hårslingorna den ska klippa, en smekning för själen på många sätt.

Den kröker ryggen, vrider och vänder sina händer och armar på fel sätt och förkortar sannolikt handledernas livstid med 600 procent. Men de gör detta utan det minsta suckande, de ser det närmast som deras skyldighet. De offrar sin kropp. En ortoped skulle drömma mardrömmar i veckor om de såg deras arbetsställning när de klipper mig. Jag säger att assistenten kan hjälpa till med att hålla i huvudet och böja det till lättarbetade vinklar men icke. Det går tydligen så bra så.

När klippningen är avklarad betalar vi och går därifrån. Så fort vi kommer utanför dörren börjar assistenten häckla mig. ”Åh! Vilken stor skillnad sedan förut, du behövde verkligen klippa dig!”, säger de. Jag svarar oftast något pubertalt om att de kanske också borde börja tänka på hur de ser ut.

Ett par veckor går och det är dags igen. Samma procedur upprepar sig, men med en skillnad. När frisören sätter på skynket undrar de: ”Hur var det nu…? Visst kunde du höja sitsen på den där?”

”Absolut, hur högt du vill”, säger jag.