Redan på avstånd såg jag att besöket i lekparken skulle kunna innebära problem. I repstegespindelnäts-anordningen bjöd nämligen en pappa på en show som slog an mörka strängar hos mig. Hans raska steg och stolta hållning, en välsittande t-shirt och ett kroppsspråk som ännu inte andades uppgivenhet över tillvaron. Det gjorde nåt med mig. Trots att avståndet måste ha varit 200 meter så var jag stensäker på min sak: mannen där borta var en sådan där ung pappa.

Jag fick barn när jag var 38 år. Min kanske sista spermie tittade, skrämt och överraskat, på ägget och resten är historia. På en bra dag tänker jag att min son kanske uppskattar sin, förhoppningsvis, hyfsat kloka och rutinerade far. På en dålig dag har jag ångest för att jag inte alltid riktigt orkar leka i hans tempo, slå kullerbyttor på studsmattan – och för att jag förmodligen kommer att se ut som ett kedjerökande sviskon som sprungit genom en biltvätt när det är dags för min pojke att gå ut gymnasiet.

Aset i lekparken gjorde det inte direkt lättare. Jag kom inom en meter när jag med sänkt huvud passerade den unga pappan. Han luktade älskog och testosteron. Tempot var högt när han obehindrat klättrade upp och ner i lekställningen – och i samma höga takt mörknade mitt inre. De naiva barnen verkade dock inte bry sig om hans sjuka uppvisning. Till och med min egen son verkade avguda ungpappan och egentligen förstår jag ju det. Pappa Pinfärsk har ju aldrig tänkt tanken på att ”en sport-bh kanske vore bra”, på riktigt alltså. Pappa Pinfärsk har ju allt som jag saknar; en frisyr, livslust och det absolut viktigaste i det här fallet: friska och starka ben.

Han briljerade i klätterställningen. Han skuttade, lyfte sig upp med armarna, hävde sig till repstegen, till synes obehindrat. Det var en otrolig syn att se och i mina ögon påminde hans framfart om saker som egentligen bara stuntmän sysslar med. Och efteråt var han inte ens andfådd, än mindre svettig. Den övertaggade klätterapan var lekparkens Mozart och nedanför stod jag, Salieri Skoglund, och tittade på bekymrat.

Efter några minuter hade jag helt slutat imponerats och istället tog kränkthet och hämndbegär över hela min smalfeta kropp.

”Har du skrivit fem böcker, din förbannade klängapa?” ville jag skrika. Men jag är för väluppfostrad. Och för skör.

Precis när jag tänkte fly fältet tillsammans med min son så fick jag plötsligt nya krafter. Jag kan inte förklara varför, men det måste varit någon slags överlevnadsinstinkt. Jag beslöt mig för att ta kampen och stå upp för min rätt – och mina fotriktiga skor.

Taktiken var enkel. För att kunna rå på pappan så måste jag ge honom samma behandling som han gav mig. Hans akilleshäl verkade hur stark som helst, men jag var tvungen att försöka trumfa honom, kosta Vitaepro vad Vitaepro kostar. Och hans sårbara punkt där och då var dottern. Därför uppfann jag: ”HÄR KOMMER KITTELAPAN!”

Jag började hasa mig runt på klätterställningen som om jag vore en apa på speed, om än med reumatism. Jag kände mina skumpande bröst innanför funktionsmaterialet, men nu fanns det ingen återvändo. Jag var inte klok där för några minuter. Jag gjorde ”OOOOHHHOOOH”-ljud och kliade mig på hakan (och i nästan samtliga kroppsöppningar). Hade någon sett mig så hade jag kunnat anmälas för någonting. Men mitt tveksamma tilltag lyckades och nu var det istället klätterpappans dotter som skrattade.

Den unga pappan var snart nere på backen igen – och samtidigt som hans rygg rörde sig bort så hörde jag Triumfmarsch ur Aida i mitt huvud. Min sons glada ögon mötte mina. Jag gjorde det! Jag lyckades på något sjukt sätt få oavgjort där i lekparken. Men till skillnad från den unga pappan så är jag smart nog att förstå att det var en pyrrhusseger.

Och mina knän smärtar, det gör de.