Spontanbesökens tid är förbi, dopen mindre frekventa – och sms:en på julafton färre och färre för varje år som går här i familjebubblan, har ni tänkt på det? Salt mat, Kalle Ankas jul, dans runt granen, konsert från Wien, överkonsumtion och tindrande barn i vuxna kläder. Därefter glittrigt samkväm och löften om bättring – och för alldeles för många en ensamhet som dånar ut i den stilla midvinternatten. Därefter några mörka månader där vi knyter näven i fickan i väntan på nåt annat.
Jag tänker på den ibland, vänskapen. Vi var ju ett gäng som höll ihop, kravlöst, under många år. Det var så självklart. Sedan hände något. Någon blev kär, en annan gjorde karriär, vi andra blev kvar här. Livets gång tog oss in i nya sammanhang – och vi klarade inte av att vårda våra relationer längre. Ibland korsas våra vägar, men det är inte samma längre. Alltför ofta är skyddsvästen på och det hela utmynnar i en slags subtil kukmätartävling som börjar med karriärsnack och slutar med vaga löften om nästa tillfälle.
Jag är inte bättre själv. Jag är så emotionellt rubbad att den enda blick jag egentligen vågar möta i absolut öppenhet, och i emotionell transparens, är min sons. Och de gånger som någon ny bekantskap har frågat ”ska vi ta en öl nån gång?” så har jag fått panik och lagt benen på ryggen, samtidigt som jag har uppskattat deras initiativ i det tysta. Men det går helt enkelt inte. Jag vill vara med de människor som jag har gått till krig med, som sällan är imponerade och som aldrig dömer. Och den inställningen kommer straffa sig.
Mansfällan är nämligen allestädes närvarande och som kompensation håller jag kvar i de 4–5 vänner som klarat 20 års sållande. Vi umgås i sidled, där trivs vi bäst. Då slipper våra blickar mötas. Vi spelar golf, pratar känslor i bilen, och tittar på basket eller fotboll på tv:n. Vi är sociala i sammanhang. Och vid behov, när ingen ser men noga hör, portionerar vi ut det vi behöver studsa. En blick, en klapp, en sammanbiten nickning. Sen tillbaka i ledet, ofta lite lättare.
Mot slutet av ungkarlstiden kunde jag ibland känna tryck över bröstet runt klockan 20.30 på helgkvällarna. Jag var lite för gammal för att gå ut på krogen och leva jävel. Och vägen till fredagsmys och slummer i soffan med en lika trött partner kändes lång och snårig – och heller inte alltid så lockande. Jag var fast mellan två världar. När min bästa vän i samma veva skickade inbjudan till sitt bröllop i Italien låg jag länge och stirrade rakt in i strukturtapeten.
Kort därefter besökte jag tre kompisar under några timmar. Något annat var otänkbart. Det kändes som hjärtat rusade av tystnaden i min etta. Jag hade inte klarat en timme till själv där inne.
Min familj gör mig ibland tokig över att jag inte själviskt och kravlöst kan lägga upp min tid efter gamla mönster längre, men förutom kärlek ger de mig en riktning, en mening, och tämjer mina destruktiva lustar. Svensson-livet gör att jag aldrig riktigt hinner tänka efter och det är antagligen viktigare än jag ens vågar förstå. Det enda jag vet är att jag är lyckligt lottad och stunderna jag får med mig själv, som just nu när familjen har somnat och jag får en halvtimme framför datorn för mig själv, är som balsam för själen.
Men helt ensam är jag inte. Det är ju nu som tankarna kommer. Hur mår mina vänner utanför den här jävla thujahäcken? Hur mår jag själv, på riktigt? Och jag tänker på nyhetslöftet som jag ännu inte levt upp till: nämligen att umgås i sidled med mina vänner oftare. Framöver kommer jag öppna upp den dörren mer.
Hoppas ni ställer upp, vi kommer nämligen behöva varandra i framtiden.
En fredagskväll fick jag ett besked som berörde mig djupt – och som fortfarande besöker mig dagligen, så här några veckor senare. Jag vet för lite, ingenting nästan, mer än det värsta. Mer än utgången, den ogreppbara. Den som betyder att X inte är med oss längre.
Det var skrivandet som förde oss samma från början – och det var skrivande som var det sista vi hann prata om, för den här gången. Den här är till dig. Vila i frid.
