Musiken har alltid funnits runt Kristin Hagegård. Både hennes mamma och pappa är operasångare, släktens musikaliska rötter sträcker sig flera hundra år tillbaka och under uppväxten var sången en självklar del av vardagen. Ändå dröjde det länge innan hon själv såg musiken som sin väg.

– Jag tänkte att alla kan väl sjunga, säger Kristin när hon gästar redaktionen.

Efter gymnasiet fick hon ett kort av sin sånglärare Mårten Engdahl. Där stod orden: ”Jag tror att sången väntar på dig.” Det skulle visa sig att han fick rätt. Men det var långt hemifrån, under åren i Jordanien, som Kristin på allvar hittade sin egen röst. Det verkliga startskottet kom när Sveriges dåvarande ambassadör i Jordanien, Erik Ullenhag, pekade på henne och konstaterade ”Du Hagegård, du kan väl sjunga lite?”.

Ambassaden behövde någon som kunde framföra nationalsången vid ett evenemang. Kristin tog hjälp av arabiska musiker och skapade ett eget arrangemang av nationalsången.

– När jag stod där på scenen kände jag direkt att det här var någonting som kändes hemma.

Framträdandet blev början på en musikalisk resa som hon själv aldrig hade kunnat föreställa sig. Vid sidan av sitt arbete för FN började Kristin ta sånglektioner via Skype med sin mamma, som är operasångerska. Sakta förändrades hennes syn på den egna rösten.

– Efter några år började jag själv lyssna på min röst och känna att: Nu hör jag något som jag själv tycker om.

Nordiskt vemod för en arabisk publik

Kristin lärde senare känna gitarristen Khaled Tawfiq, som blev hennes musikaliska samarbetspartner under närmare fem år. Tillsammans skapade de ett projekt där nordiska visor, brittisk musik och andra musikaliska uttryck mötte en arabisk publik.

– Målet var helt enkelt att ge publiken en vacker musikupplevelse.

I en region där musik ofta förknippas med fest och glädje ville de visa att den också kan bära sorg, längtan och eftertanke.

– Där kom det nordiska vemodet in.

Det nordiska vemodet blev något nytt för den arabiska publiken. Mottagandet blev dessutom starkare än Kristin hade vågat hoppas på.

– Jag tror att det fanns ett behov hos publiken i Amman att uppleva musik på ett annat sätt, och vi fick vara en kanal för det.

En av de mest uppskattade sångerna blev Turids Vittras vaggvisa. Kristin brukade introducera den genom att måla upp en bild av den nordiska skogen och en mystisk kvinnogestalt som sjunger sitt barn till sömns.

– Publiken förstod inte orden, men de förstod känslan. Det räckte.

Till slut blev det omkring 30 konserter, flera framträdanden i jordansk tv och två spelningar på Jerash Festival, en av Mellanösterns största musikfestivaler.

Fick nya ögon på Värmland

Under en nordisk vinterkonsert byggdes en liten skog upp på scenen. Kristin berättade om hur det känns att vandra genom en vinterskog i tjugo minusgrader, hur luften doftar och hur stjärnhimlen förändras.

– Här hemma tänker vi kanske inte på det, eftersom vi lever mitt i det. Men där blev det något exotiskt. Samtidigt fick jag själv nya ögon på det vi har här i Värmland.

Åren utomlands blev avgörande för hennes utveckling som artist. Men när hon senare återvände hem tog det ändå tid att förstå vad hon ville ge sin publik.

– Det finns många fantastiska sångerskor, så jag insåg att det inte bara handlar om själva rösten.

I dag är berättelserna, naturen och kulturarvet minst lika viktiga som själva sången.

– Det jag vill ge publiken är berättelser om vårt kulturarv och vår historia, där musiken får bära fram dem.

Sommarkväll i gränslandet

Den 20 juli medverkade Kristin Hagegård i Sommarkväll i gränslandet på Borgviks gård, en föreställning som bygger på musik och berättelser från skogarna mellan Sverige och Norge. Publiken fick bland annat höra äldre visor ur Einar Övergaards folkmusiksamling, med sånger som samlades in i de värmländska bygderna under 1800- och 1900-talet.

– De här skogarna har aldrig varit någon skarp gräns. Människor, djur, musik och berättelser har alltid rört sig fram och tillbaka över gränsen.

På scenen hade hon sällskap av den norske jazzgitarristen Nils-Olav Johansen, Tobias Donald Andersson på nyckelharpa och sångerskan Hanna Andersson. Hon berättar att publiken fascinerades av Nils-Olav Johansens ovanliga spelteknik. En åhörare utbrast ”Vad gör han med gitarren?” minns Kristin.

Johansens unika sätt att både spela och skapa rytmer samtidigt, tillsammans med Hanna Anderssons sång, viskningar och kulning, gjorde starkt intryck.

– Det blev en fin stämning. Vi fick göra ett extranummer och sedan gå ut och bocka en gång till inför en stående publik. Det var verkligen fint och vi är så glada och tacksamma.

Tillbaka till släktgården

För några år sedan återvände Kristin hemåt, närmare bestämt till Brunskog. Hon fick tillfälle att köpa den gamla släktgård som familjen tog över redan på 1600-talet.

– Det är ett arv att förvalta. Det är inte bara ett hus, utan också vår släktgård. Det finns mycket familjehistoria invävd i den.

Hon beskriver Brunskog som en plats där musik, kultur och hantverk fortfarande har en självklar plats.

– Min farmors bror fick en gång frågan varför det finns så mycket musik i Brunskog. Han svarade: ”Det är för att folk är så bra på att lyssna där.”

”Som mitt eget vardagsrum”

Resan som började på en scen i Jordanien har nu fört Kristin Hagegård hem till de värmländska skogarna där hennes musikaliska rötter en gång tog sin början. Efter att ha utvecklat sin musikaliska identitet utomlands känns det nu naturligt att stå på scen hemma i Värmland.

– När jag väl satt på scen kändes det som att jag var i mitt eget vardagsrum.