Hon drömde om att bli författare redan som barn, men rädslan för vad andra skulle tycka höll henne tillbaka. Först som 39-åring satte sig Frida Gråsjö framför datorn och började skriva på allvar. I dag har böckerna blivit en stor del av hennes liv – och hennes förmåga att kombinera humor, värme och mordgåtor har gjort att hon legat högt upp på Storytels listor under sommaren.

– Det känns alltid jätteroligt. Man vill gärna ha ett kvitto på att någon annan gillar det man har gjort. Sedan skriver jag väldigt mycket för min egen skull, sådant som jag själv skulle gilla, men att någon annan också tycker om det och läser det är jätteroligt.

Böckerna har hittat många lyssnare och aktuella Gröna fingrar har gett läsarna ännu en möjlighet att kliva in i hennes värld av udda karaktärer, vardaglig humor och mordgåtor. Men författardrömmen började långt tidigare.

Hemma hos hennes mamma finns fortfarande en gammal Mina vänner-bok från barndomen. På frågan om vad hon ville bli när hon blev stor hade Frida två alternativ.

– Jag vill bli författare eller köra glassbilen. Så jag har ändå uppfyllt det ena. Jag har inte kört glassbilen än, säger hon och skrattar.

Redan under skolåren inträffade också ett möte som skulle få betydelse. Författaren Maj Bylock kom på besök till Fridas skola. Eleverna fick göra skrivövningar och arbeta med egna texter. Efteråt sa Maj någonting till den unga Frida som fastnade och gav henne inspiration.

– Hon sa någonting om att hon trodde att jag skulle kunna klara det. Det hade jag med mig väldigt, väldigt länge.

Trots drömmen och uppmuntran skulle det dock dröja många år innan hon faktiskt började. Frida kunde fundera på karaktärer och persongallerier, men projektet att skriva en hel bok kändes stort.

– Varje gång jag började tänka på att skriva kom det upp en massa tankar. Tänk om jag inte klarar det? Tänk om jag klarar det men folk tycker att det är skit? Tänk om ingen gillar det?

Sedan kom familjelivet och åren gick. Efter en period då flera svåra saker inträffade i familjens närhet började Frida och hennes man fundera mer över vad de faktiskt ville göra med tiden de hade. Det ledde bland annat till en längre vistelse i Thailand med familjen. När människor frågade vad de skulle göra med all tid hade hennes man svaret klart: Han skulle läsa hela serien om Hamilton på stranden.

Frida hade en annan plan: att skriva en bok. Någon vecka in i vistelsen åkte vänner som rest tillsammans med familjen hem.

– Sekunden de hade åkt öppnade jag datorn och skrev.

Idén kom från ett oväntat håll. Vid den här tiden var Isabella Löwengrip en av Sveriges största bloggare och pratade bland annat om vikten av att sätta upp mål. Hon hade själv en lång lista och föreslog att den som inte kom på egna mål kunde använda hennes.

Frida reagerade.

– Jag tänkte: Är du galen? Jag kan ju inte ta dina mål. Jag är här med barnen, innebandy, fotboll, hämtning och lämning.

Men tanken satte samtidigt igång fantasin: Vad skulle hända om någon faktiskt försökte leva efter en annan människas mål? Sakta men säkert tog debutromanen Top ten-listan form.

Frida skrev de sista sidorna på en balkong i Vietnam och minns fortfarande stoltheten.

– Jag tyckte att det var världens bedrift. Jag hade skrivit en bok från början till slut, med en röd tråd och allting.

Däremot hade hon ingen större kunskap om vad som skulle hända efter att manuset var färdigt. Med sin bakgrund som jurist var hon van vid att skriva texter som skulle vara korrekta när de var klara.

– Jag läste nästan inte ens igenom det själv. Jag hade ingen aning om hur man gjorde när man skrev en bok. Jag hade ingen aning om vad man gjorde när man väl hade skrivit ett manus, vilket ju är att redigera det.

Manuset skickades till flera etablerade förlag – och svaren blev nej.

– Då kände jag: Jaha, okej. Det blev ingen bok.

Men besvikelsen övergick snart i envishet.

– Sedan tänkte jag: Jo, men nog fan ska det bli en bok. Jag har ju skrivit den.

Frida lärde sig mer om redigering och fick hjälp genom en lektörsutbildning som sökte manus åt sina elever. Efter att ha arbetat om boken skickade hon den till tre förlag – och två svarade ja.

Hittade sin egen röst

Frida hade länge föreställt sig att hon skulle skriva spännande deckare. Men när hon väl började skriva var det någonting annat som kom ut: lättsam, varm och humoristisk feelgood.

Så småningom kom hon till en insikt som blev viktig för hennes fortsatta skrivande.

– Att komma till insikten att jag gör det här för min skull, på mitt sätt och med det jag vill skriva, det var nyckeln för mig.

Hon har också en prestigelös syn på sina böcker.

– Mina böcker är lättsamma och härliga. De är gjorda för att underhålla en stund och det är helt okej om du somnar lite i soffan när du lyssnar och sedan vaknar igen. Det fungerar fint för mig, bara du har haft en härlig stund.

Efter feelgood hittade Frida vidare till cosy crime, eller mysdeckare, en genre där hennes värme och humor kunde kombineras med mysterier.

– Några författarkollegor sa att skriva cosy crime är som att skriva en feelgoodroman och slänga in ett riktigt snyggt mord. Det resonerar väldigt väl hos mig.

Frida tror dessutom att det finns en förklaring till genrens popularitet. När omvärlden är fylld av krig, våld och mörka nyheter kan behovet av en annan sorts spänning bli större.

– Man vill ha en stunds underhållning. Man vill komma bort och inte riktigt behöva tänka på allt det jobbiga. Det blir en stunds respit från en bråkig värld.

Inspiration i vardagen

Parallellt med författarskapet arbetar Frida på halvtid som internrevisionschef vid Karlstads universitet. Juristbakgrunden har gett henne stor vana av att arbeta med text, men arbetslivet erbjuder också en annan tillgång: människor.

– Saker som sägs vid fikabordet på mitt jobb riskerar direkt att hamna i en bok. Sedan skruvar man till det lite.

Det är sällan de stora och spektakulära händelserna hon letar efter. Hur någon sitter, rör händerna eller uttrycker sig kan vara minst lika intressant.

– Jag skriver väldigt vardagliga böcker och tror att det är i vardagen som väldigt mycket spännande och härliga saker händer.

Inspirationen kan lika gärna dyka upp på tåget eller flygplatsen, när Frida hör ett fragment av ett samtal eller börjar fantisera kring en människa som går förbi.

– Kreativitet är någonting som går att öva upp. Börjar man hitta på historier kring sådant man ser kan man till slut få inspiration från nästan vad som helst.

”Rumpan på stolen som gäller”

Lusten har alltid varit viktig, men i dag är skrivandet också ett arbete. Med bokkontrakt och deadlines går det inte att vänta på inspiration.

– Har du ett avtal på en bok måste du bli färdig. Jag kan inte sitta och vänta på inspiration eller lust. Det är rumpan på stolen som gäller.

Mycket har hänt sedan hon skrev slutorden på en balkong i Vietnam. När hon avslutningsvis får frågan om vilket råd hon skulle ge sitt 39-åriga jag kommer svaret snabbt:

– Njut så mycket som möjligt av det här. Ta vara på varje stund, uppskatta den och var tacksam för att du har möjligheten att göra det.

Och så ett mer praktiskt råd:

– Redigera sedan när du har skrivit färdigt. Man skriver alltid ett riktigt uselt råmanus. Sedan redigerar man.

Framför allt skulle hon försöka få den blivande författaren att inte fundera så mycket på vart allting skulle leda.

– Tänk inte så mycket på vad det ska bli medan du skriver. Tänk bara på att ha kul.

Lyssna på avsnittet nedan!