När Sonja Rudqvist klev av båten på stranden i Filippinerna började ett äventyr hon hade drömt om sedan barndomen. Efter drygt 40 dagar med matbrist, paktande, diverse kryp och krävande tävlingar kunde Skiveds stolthet återvända till Värmland med statyetten i sin hand.

– Jag har ett pannben och en jävla kämpaglöd, säger Sonja när vi möter henne nere vid Trulsen.

Ända sedan barndomen har Sonja fascinerats av äventyret som Robinsondeltagarna får vara med om. Redan som ung flicka brukade Sonja tvinga ut sina kusiner på Robinsonexpedition i skogen, ofta med filmkameran i högsta hugg.

– Då var jag både Anders Lundin, producent och deltagare själv. Och så vann jag ju varenda gång också, säger hon och skrattar.

Innan Sonja Rudqvist var mäklare i Karlstad arbetade hon som reseledare runt om i världen, ett jobb som visade sig vara oväntat användbart när hon senare hamnade i Robinson.

– Allt kan hända och allt kan gå fel i resebranschen, och så är det ju i Robinson också. Snabba beslut, problemlösning och att möta många olika typer av människor. Det var absolut en bra lärdom att ha med sig.

– Man har sparat pengar länge och sett fram emot resan. Går något fel blir det väldigt mycket känslor. Det är verkligen att vara i hetluften hela tiden.

Den erfarenheten hjälpte henne att snabbt läsa av människor och bygga relationer när hon väl stod på stranden tillsammans med sina nya lagkamrater.

Första gången Sonja sökte till Robinson kom hon inte med. Inte andra gången heller. Men castingteamet glömde henne inte. De hade sparat hennes ansökan och i fjol kontaktade de henne åter.

– Vi var på väg ner till vårt sommarställe i Strömstad när jag fick beskedet. Då var lyckan total.

Efter det samtalet kunde äventyret börja – och det drog igång direkt. Sonja berättar att resan ner till inspelningen var minst sagt speciell. Deltagarna får nämligen inte prata med varandra, inte heller de som jobbar med produktionen, innan inspelningen börjar.

– Vi fick inte prata med någon från att vi lämnade dörren hemma. Inte i telefon, inte med personal, ingenting.

Trots det började Sonja snart misstänka vilka som också var på väg mot samma äventyr.

– Jag satt ju och gissade. Är hon deltagare? Är han producent? Man tittade på folk hela tiden.

Efter flera flygningar började vissa ansikten återkomma. Hon hörde Lasse fråga vilken gate han skulle välja för att komma till Filippinerna – och Jonas noterade hon under en annan mellanlandning.

– Han stod och gjorde tåhävningar klockan fyra på morgonen. Då tänkte jag bara: deltagare, hundra procent, säger hon och skrattar.

Ville hitta någon att spela med

Scenen där deltagarna anländer till ön är en av programmets mest klassiska. För Sonja blev den ett ögonblick hon aldrig kommer att glömma.

– Det var supertidigt på morgonen. Helt lugnt på havet. Och så kom vi där i full fart. Då kände man bara att: det här är på riktigt.

Med åren som Robinson-tittare hade Sonja redan bestämt sig för hur hon ville spela.

En viktig del var att hitta en person hon kunde lita på fullt ut.

– Jag ville ha en person som jag litade på till hundra procent. Helst en man, gärna i min ålder eller lite äldre.

Den personen blev Jonas.

– Jag tog honom åt sidan ganska direkt när vi kom till ön. Jag hade fått en väldigt bra känsla av honom redan innan.

En annan taktik hon hade bestämt sig för var att inte ta för mycket plats.

– Jag hade bestämt mig för att inte ta ledarrollen i början. Första dagarna är så viktiga. Alla letar fel och försöker hitta vem som sticker ut.

Robinsonbubblan

Bubblan som uppstår under Robinson är något som många deltagare har vittnat om genom åren. Sonja utvecklar:

– Du blir så fokuserad där inne. Produktionen är väldigt bra på att få bort allting annat. Det känns verkligen som liv och död.

– Du har inga distraktioner. Det är pinnar och löv. Vi pratar väldigt mycket.

När någon lämnar tävlingen känns det därför betydligt tyngre än vad det ser ut från tv-soffan.

– Man lär känna alla. Och när någon åker ut ser man besvikelsen i den personens ögon. Det tyckte jag genuint var jobbigt.

Adrenalinfylld inför finalen

När Sonja får frågan om vilka av hennes egenskaper som krävs för att lyckas bra i en sådan här tävling så nämner hon pannben och kämpaglöd.

– Jag har ett bra psyke. Jag har aldrig gett upp och kommer aldrig göra det heller, säger hon.

Dessa egenskaper tog Sonja hela vägen till finalen. Innan hon skulle hoppa ner och påbörja finalens första moment, simning, var hon fullt fokuserad på att gå hela vägen.

– Alltså, jag hade så mycket adrenalin. Det var verkligen som att varenda cell i kroppen bara slog. Det var helt galet.

Efter simningen var Sonja en bit efter. Det var dock något hon hade räknat med eftersom en av motståndarna, Iki, hade tävlingssimmat.

– Jag försökte vara snäll mot mig själv, för jag visste att jag inte skulle slå henne i simningen. Samtidigt visste jag att det fanns andra moment kvar.

Sakta men säkert tog Sonja in försprånget och när det väl var dags för det avslutande momentet, elden, hade hon åter taktiken klar för sig.

– För det första att våga ta ganska lite tändmaterial. Många tog alldeles för mycket, vilket både kunde kväva elden och göra att de slösade på det begränsade material man hade.

– Därefter gick jag direkt på småpinnar. Jag tog ett ganska brett vedträ och ställde småpinnar runt det så att elden skulle jobba uppåt, säger Sonja och minns att hon blåste tills hon knappt hade någon luft kvar.

”Ofattbart”

När repet började brinna förstod Sonja att drömmen höll på att bli verklighet. Känslan att klättra upp och ta segerfacklan kommer hon alltid att bära med sig.

– Att titulera sig Robinson-vinnare är nästan ofattbart.

– Och sedan att det är så få tjejer som vunnit genom åren. Det är ju övervägande män som vinner så det känns fortfarande helt euforiskt, ofattbart och underbart, säger Sonja.

Uppskattar vardagen

Sedan Sonja kom hem från Robinson har hon verkligen lärt sig uppskatta vardagens bekvämligheter.

– Bara att ha ett tak över huvudet. Att kunna dricka kallt vatten ur kranen. Att ta en dusch. Att sova i en säng.

Trots hunger, besvärliga sår, paktande och regniga nätter är det inte tävlingarna eller dramat som Sonja främst tar med sig. Det är insikten om sin egen kapacitet.

– Det här är den grej jag gjort i mitt liv som har gett mig absolut mest. Du klarar betydligt mycket mer än vad du tror. När varenda cell i kroppen skriker att det inte går längre, då kan man faktiskt pusha sig själv lite till.

Fotnot: Under tiden för inspelningen av podcasten var det hemligt hur det gick under tävlingen. Kort inpå deadline träffade redaktionen därför Sonja igen för att ta en bild, komplettera artikeln – och för att gratulera!