076 184 50 75 hej@karlstadkallar.se
Välj en sida

Jag gick precis ut med två hundar. Min sinnesstämning skulle jag beskriva som försiktigt förväntansfull. Jag tänkte skogspromenad med sällskap som plusmeny. Varma blickar från äldre kvinnor längs slingan. Men det blev inte riktigt så.

Redan innan vi hade kommit utanför dörren så snodde kopplen ihop sig – och de vägrade kompromissa. Reumatiker ska inte dansa lambada, men hundarna tvingade mig utföra den förbjudna dansen för att vi skulle komma i fas igen. Väl inne i skogen trodde jag att lyckan skulle vända och harmonin infalla. Jag hade fel, det blev ännu värre. Den bruna hunden, den med pung, började lukta på urinmenyn vid sidan om vägen. Den blev manisk. Varje meter jag vann kändes som en Pyrrhusseger. Och strax därefter började den lilla hunden låta som om den hade svalt en AirFryer, alternativt gjorde nån pervers Kama Sutra-hundvariant. Jag trodde den lilla hunden skulle dö – och när jag i panik böjde mig ner för att lätta på strypkopplet så nafsade den (läs: antagligen försökte bita) efter mig.

Min son pratar om hund – och jag tror jag har bestämt mig nu.

Jag tog med dem ut – men de gick iväg med min själ.