076 184 50 75 hej@karlstadkallar.se

Att The Latin Kings skulle återförenas slog ned som en bomb. Efter åratal av pajkastning i medierna mellan Dogge och Salazar-bröderna verkade deras relationer bottenfrusna. Nu visade det sig att det inte skulle bli någon fulltalig återförening; utan Dogge, Daddy Boastin och Rigo Pencheff skulle turnera live – med Salazarbrödernas tillåtelse. Gott så. Men coronapandemin hann komma emellan. Och Daddy Boastin avled strax efteråt.

När jag träffade Dogge på ett galleri på Herrhagen där han ställde ut konst i höstas, frågade jag nervöst hur det skulle bli med återföreningen. Då lät han tveksam. Sedan försökte han kränga en kokbok med grillrätter till mig i lokalen bland alla pastellfärgade tavlor med patroner formade som palmer. Nej, någon återförening är det inte heller tal om. Inga Salazar-bröder syns till. Nang Shubang har gått upp i rök och Rigo är någon annanstans. Men det är med The Latin Kings-låtar som Dogge uppträder på Putte i Parkens stora scen denna lördagsnatt.

Han inleder starkt med ”Borta i tankar”. Och alla tankar om Doggelito, som blivit en levnadsglad, Karibien-inspirerad multikonstnär, verkligen kan axla The Latin Kings understundom mörka, depressiva kostym med socialrealistiska låtar som utspelar sig längs röda linjens tunnelbanestationer, är som bortblåsta. Han framstår som en svensk Ice Cube där han rappar i en stor vit amerikansk fotbollströja, vita byxor och en vit keps över hästsvansen. Men i nästa låt, ”Cashen dom tas”, vacklar det till rejält: Dogge rappar över playback och mitt i låten drabbas de av ”tekniska problem” som gör att de får börja om. ”DJ Slarv!” ropar en ung kille från publiken – som jag upptäcker består till stor del av medelålders män och kvinnor som var unga på 90-talet. Jag inser att jag lika gärna hade kunnat vara på en spelning med en valfri gubb-rockare. Men lite längre fram skymtar jag en Kennedy Bakircioglü-frisyr – han får se upp för en stämningsansökan – den frisyren är patenterad. Och strax intill mig står en hårdrockare med ett bandnamn utanpå skinnvästen (själv har jag ett par Bacardi-groggar innanför västen). Och givetvis är de hiphop-intresserade kidsen med utländsk bakgrund här. Allt detta vittnar om The Latin Kings stora folklighet. Vilka andra artister kan förena så många svenska samhällsgrupper?

I ”Passa Micken” får ”DJ Slarv” chans till revansch – han gör Daddy Boastins vers häpnadsväckande bra. Jag tror inte det är sant. Sedan fortsätter Dogge med de allvarstyngda låtarna – här finns inget publikfrieri. Det är imponerande. Det här kan väl verkligen inte vara en svensk sommarnatt år 2022, tänker jag. Det måste vara runt millennieskiftet, då svensk hiphop peakade rent kommersiellt och konstnärligt. ”Dags för bax” gör han acapella. Publiken står alldeles tyst – men gensvaret efteråt är enormt. Doggelito visar att han fortfarande är en av Sveriges främsta MC’s. Mitt sällskap som inte är några The Latin Kings-kännare står förundrade. Kepsen av! Sedan fortsätter han med den dansanta ”Mecka” och jag kommer på mig själv med att göra några dansmoves – och återigen är ”DJ Slarv” fantastisk när han gör Daddy Boastins verser (snälla säg inte att det var playback). Och nu börjar Bacardi-groggarna göra sig påminda – i de sista låtarna skruvar jag rejält på mig där jag står. Nu har spelningen helt ändrat karaktär, från mörk till ljus, – och i klassikerna ”Fint väder” och ”Snubben” är stämningen på topp och publiken sjunger med i den Astrid Lindgren-samplade inledningen.

Jag tror Dogge genuint har saknat det här och han visar att han klarar sig bra på egen hand. Visst hade man velat se Salla och Chepe (Salazar-bröderna) på scen – inte bara för det kulturhistoriska värdet, utan för att jag tror de hade kunnat tillföra ytterligare dimensioner till spelningen. Dogge avslutar med ”Blend dom” – och den kan inte ”DJ Slarv” (jag har försökt ta reda på vad han heter) göra – Boastins rap är för avancerad och egenartad, det hade varit helgerån.

Jag tänker på kvällen efter Dogges utställning på Herrhagen. Jag och min granne, konstnären Jonas Holmström, vandrade vidare bland gallerierna. När höstmörkret lagt sig stod ett gäng snubbar med en bluetooth-högtalare på cykelvägen i Herrhagensparken, hinkade öl och spelade ”De E Knas” på hög volym.