076 184 50 75 hej@karlstadkallar.se

Karlstad kallar når Staffan Heimerson på hans hemtelefon i Provence i södra Frankrike, där han bor med sin hustru Marianne. I höst är han aktuell med boken ”Jag tog taxi till kriget – Rädsla och lättsinne bland hjältar och krigsherrar”. Och trots sina 86 år reser han fortfarande runt med hustrun och gör reportage från Europas alla hörn och kanter, något man kan läsa i Aftonbladet med jämna mellanrum. Men vad många inte känner till är att Staffan Heimerson – mannen med den karaktäristiskt bullriga skånskan och som kunde höras på Sveriges radio under hela 90-talet – egentligen är värmlänning.

Du är född i Karlstad, men uppväxt på Hallandsåsen och i Ängelholm. Vart kommer kopplingen till Karlstad ifrån?

– Min pappa blev det som i dag kallas för kommundirektör i Karlstad runt 1927–28. Han var ursprungligen från Västra Götaland och min mamma från Skåne. Han och min mamma fick tre barn, men han dog av lunginflammation 1940 när han 51 år gammal. Min syster var tio, min bror åtta och jag var fyra år. Och vi flyttade ned till min mormor i Skåne. I Karlstad bodde vi i en flygel på en herrgård som hette Wåxnäs. Det är en stadsdel nu, har jag förstått.

– Mitt intryck var att det var en lycklig tid i Karlstad. Och min syster kändes väldigt värmländsk och ”Karlstad-aktig”. Tre av mina barn flyttade senare till Värmland där de levde med sin mamma som var från Kristinehamn och som var dotter till en av Kristinehamns stora industrifamiljer som tillverkade båtmotorer.

Minns du något av Karlstad?

– När jag tänker efter minns jag möjligen nionde eller tionde april 1940. Vi bodde nära regementet och min pappa gick fram till fönstret och grät när han såg soldaterna på andra sidan gatan ta på sig ränslarna och cykla upp mot norska gränsen – eftersom han förstod att nu var andra världskriget mycket nära Karlstad. Det minnet har jag. Men det kan vara något som min storasyster har tutat i mig.

– Men den sista naturkontakten jag hade med Värmland var när jag i 70-årspresent fick en ”flott-tur” av mina barn. De tog med mig långt upp i Värmland och så byggde vi en flotte och drev på Klarälven i en vecka med barn och en jävla massa barnbarn!

Det vanliga snacket man hör om utrikeskorrespondenter är det så kallade ”bar-hänget”. Att det är där nyheterna kommer till. Men du var ju nykterist i många år. Hur fungerade det?

– Jag blev journalist när jag var 15 och kom till Aftonbladet som mycket ung och skickades utomlands nästan direkt. Jag var korrespondent i London, Spanien, New York, Paris, Beirut och Nairobi. När jag kom till Stockholm från Amerika 1982 eller 1983 och åkte iväg och fotvandrade med mina barn i Norge var det ju självklart att jag inte skulle dra ut i norska fjällen och bära med mig en massa vin. När jag kom tillbaka till Stockholm efter en vecka sa min dåvarande svärmor: ”Ska vi inte dela en flaska vin till maten, Staffan?”. ”Nej, jag känner mig så jädra frisk efter att ha vandrat i fjällen – jag tar vatten!”. Sedan satte jag mig i bilen och åkte ned till Frankrike för att träffa min bästa vän och vi hade valt ut en fin krog där vi skulle träffas och då sa kompisen: ”Vad blir det för vin nu då?”. ”Du kan dricka vad du vill, men jag tar en coca-cola”. ”Vadå, ska du inte dricka mer?” ”Jo, jag flyger till Amerika om två dagar”. Och på ett flygplan dricker man ju alltid men när flygvärdinnan kom för att servera drinkar sa jag: ”No, no, I’m a non-drinking man” och i Amerika så började jag tänka: nu börjar ännu en säsong här, det är hård konkurrens från Expressen och om jag ska hänga med och vara duktig i det här jobbet är det nog bra att vara frisk och pigg under hela det vakna dygnet, samtidigt som jag märkte att jag började sova bättre om nätterna – jag fortsätter vara nykter fram till jul! Sen börjar jag dricka igen. Men vid jul kände jag: nej, jag mår ju så bra, varför ska jag fortsätta dricka? Dessutom var jag på hugget i mitt jobb: jag reste runt i El Salvador, Nicaragua och Chile. Jag var en tiger på jobbet. Nuförtiden dricker jag måttligt, men nykterheten varade i 21, 22 år. Och jag sörjer inte mina helnyktra år. När halvalkoholiserade kollegor frågar hur jag gjorde säger jag att jag inte gjorde någonting alls.

En person du ofta återkommer till i dina böcker är Jan Myrdal och inte sällan är det med kritisk inställning, men samtidigt var han ju tidig med att rapportera från Kina och Afghanistan. Vad tycker du om Myrdals reportageböcker?

–  Vi satt faktiskt och pratade om Myrdal igår. Jag har mina barn och barnbarn på besök här i Frankrike. Mina barn är 60-åringar nu. Jag kände Myrdal rätt bra. Vi hade samma förläggare på Norstedts. En dag när jag var där kom Myrdal inseglande på kontoret med Gun Kessle i släptåg och så satt vi och drack surt kaffe med förläggaren. Och vilken bra berättare han var! Och vilka roliga grejer han hade varit med om! Vad tycker jag om hans böcker? Jag läste om hans Afghanistan-bok (Resa i Afghanistan) när jag 2001–2002 skrev en Afghanistan-bok själv (Promenad i Absurdistan). Jag läste hans bok med intresse, men så märkvärdig är den inte. Han reser och berättar vad han och Gun ser. Men han är så hämmad av sin politiska ideologi. Myrdal reste – men han kunde inte träffa en läkare utan att hålla på att undervisa oss (imiterar en högdragen Myrdal): ”Ty dessa läkare är inte vanliga läkare, de är barfotaläkare fyllda av Leninismen och Maoismen” och sånt där. Myrdal var en trevlig människa och skrev bra. Hans barndomsskildringar är de bästa biografierna som skrivits i Sverige – men reseböckerna är inte så jävla bra. Nyligen läste jag om Turkmenistan-boken (Turkmenistan: en revolutions övergångsår). Det är samma visa: Myrdal går omkring i dessa fantastiska ökenvidder och funderar bara i politiska frågor.

I dina böcker utgår du från en ny stad eller plats i varje nytt kapitel, i bok efter bok. Kommer du någonsin fram?

– Det är en bra fråga. På sätt och vis har jag kommit fram. Förr i tiden åkte jag bara vidare från ett krig till nästa, eller något liknande. Jag tog upp telefonen och sa: ”Nu när jag ändå är här i Grekland, ska jag inte åka ned till Israel för att skriva om valet som är om två veckor?”. Och det tyckte Aftonbladet var bra. Eller när jag var utrikeskorrespondent för Sveriges Radio och besökte en valrörelse i Indien, kunde jag höra av mig och säga: ”Nu när jag ändå är så här långt borta, ska jag inte åka upp till Kashmir och berätta om striderna där?”. ”Jo det låter väl bra” sa de. På det sättet var det och därför kom jag aldrig fram, och därför aldrig hem. Numera gör jag det. Vi har faktiskt bott i tjugo år här i Sydfrankrike. Jag börjar nästan lära mig språket. Innebär det att jag fått något lugn i själen? Nja! N-J-A. Men jag har ingen brinnande längtan att nu måste jag komma iväg till Australien ännu en gång. Jag har ingen brinnande längtan att nödvändigtvis se grejer som jag inte har sett. Jag har till exempel aldrig varit i Patagonien i Argentina och för några sedan tänkte jag: ”Fan, vi måste komma ned dit!”. Skaffa en gammal bil i Buenos Aires och köra genom hela Patagonien. Men det skriker inte i kroppen längre. Men att resa runt i Europa är roligt. Mycket roligt! säger den 86-årige Heimerson.

Du har ju främst varit utrikeskorrespondent och fått Stora Journalistpriset för din rapportering av kriget i forna Jugoslavien, men kan du känna att du också skulle velat göra undersökande reportage som skakar om i Sverige?

– Jag kan tänka en massa andra grejer jag också skulle kunna ha gjort. Lämnat kvällstidningar för morgontidningar. Men varför skulle jag gjort det? Det är ändå kvällstidningarna som sätter historien i Sverige. Vad kunde jag mer ha gjort? Jag kanske – när jag var 60 år – borde dragit till Karlstad eller Kristianstad och blivit chefredaktör för en landsortstidning. ”Men du, Staffan, du är ju inte som de riktiga klipporna som Jan Mosander och sådana som gör undersökande reportage”. Det är inte jag som hade avslöjat Watergate-skandalen. Men nog har jag avslöjat saker och ting. Men det har inte varit min stil. Jag är en berättande reporter. Jag brukar inte säga att jag är journalist. Jag är reporter. Jag åker till en plats i världen och skriver det jag ser med mina egna ögon, citerar det jag hört med mina egna öron och fångar färger och stämningar – och det underliggande som finns i dessa. Det är det jag vill skriva och det är det jag genom åren blivit bättre och bättre på. För varje år som går försöker jag lägga ned mer arbete på att skriva med stil. Att skriva vackert. Och det kommer min bok ”Jag tog taxi till kriget” bevisa för min läsare. ”Jävlar, grabben får fortfarande subjekt och predikat i rätt ordning i meningarna!”. Så att jag har inte mycket att sörja över.

Jag tänker ju ofta när jag läser dina böcker att de kännetecknas av värme, humor och medkänsla.

– Du är väldigt snäll när du säger det, för det är exakt det jag vill ha. Det ska finnas värme och humor – att man kan skoja med sig själv, att man snubblar eller gör sig dum i något sammanhang och då ska det stå i kapitlet. Fakta ska vara rätt, men i längden är det stämningarna som är viktigare.

Slutligen vill Staffan ge mig några livs-råd.

– Tidigare brukade jag tänka: ”Jag ska aldrig råda någon att bli journalist”. Det är sådan konkurrens i detta yrket. Men det gör jag inte längre. Jag tror på en framtid för journalister.

Och så avslutar han:

– Skriv varje dag, då blir du lycklig!

Men det absolut sista han säger är att jag ska höra av mig till bokförlaget Lind & Co och understryka att det är väldigt viktigt att de skickar ett exemplar av ”Jag tog taxi till kriget” till mig.

/ Text: David Johansson, författare till ljudböckerna ”Orrholmen Gangster & Poet” och ”Herrhagen Loco som finns på Spotify och Youtube.