076 184 50 75 hej@karlstadkallar.se
Välj en sida

De har kommit och gått. Jag har suttit otaliga timmar med att läsa cv:n och klämkäcka personliga brev. Jag har ringt referenser och löneförhandlat.

Jag har suttit, fler gånger än jag kan räkna, och väntat på folk som inte brytt sig om att dyka upp på avtalad intervjutid och samtidigt undvikit att svara i telefon eller på sms.

Jag har lämnat ut information om mig och Savannah till människor som jag trott varit genuint intresserade, för att sedan bli blockerad av samma person.

Jag har under åren vi haft assistans, vilket är cirka 5 år, gjort säkert 100 olika schemaändringar på grund av önskemål från personalen.

Jag har skrivit arbetsplatsbeskrivningar. Jag har haft introduktioner.

Jag har haft personer som ljugit.

Jag har haft personer som jobbat ett tag och sedan försvunnit från jordens yta.

Jag har blivit utskälld.

Jag har blivit kränkt genom någon som brutit tystnadsplikten.

Uppe på allt det har jag begått misstag. Säkert fler än jag själv vet om men vad många glömmer är ju att detta är ett arbete som blev kastat i knät på mig och jag lär mig hela tiden. Det var ingen ledig tjänst på arbetsförmedlingen som jag valde att söka. I och med att Savannah blev beviljad assistans så blev jag arbetsledare och chef och jag fick lära mig att lägga budget och läsa på om ATL.

Jag kunde självklart delegerat bort en del men kärleken och mitt kontrollbehov när det gällde mitt barn var större än jobbet.

Jag är chef dygnet runt utan en betalning som matchar. Jag bestämde mig dock tidigt att om jag skulle göra det här så skulle jag göra det så bra jag kunde.

Att komma ihåg vad som får personalen att hålla motivationen uppe, att komma ihåg vad jag som arbetstagare uppskattar och inte.

En sådan enkel sak som; tack för idag. En sådan enkel sak som att inte sucka och bli sur för att någon är sjuk för att inte ge personen dåligt samvete. En sådan enkel sak som att inte bli kort i tonen om en person inte kan hoppa in extra. Vara mänsklig helt enkelt. Att lyssna på personalens önskemål, idéer och tankar kring hur både jag och arbetsplatsen kan bli bättre.

Jag hör om familjer som har problem med assistenter. Assistenter som stjäl, ljuger, tar över hemmet, somnar på jobbet och assistenter som till och med slår sin assistansberättigade. Jag hör om familjer som inte är inkluderade i släktens middagar eller högtider för resterande familj har svårt för det här med assistenter. Det gör ont i hela mig och jag inser vilken tur jag har haft ändå.

Min familj har alltid varit välkomnande gentemot assistenterna och räknat in dem som en del av oss och det är jag så oerhört tacksam för.

Vad jag är mest tacksam för är Savannahs assistenter. Dem som gjort intryck och lämnat fotspår i hjärtat för all framtid.

Elin. Fantastiska Elin som kom in som första utomstående assistent som verkligen visade var skåpet ska stå. Jag kunde med dig börja slappna av och släppa kontrollen och för det känner jag en evig tacksamhet. Du ställde alltid upp och kom alltid med ett leende. Tack för att du stod ut med alla mina rookie-mistakes.

Du och Savannah skapade ett band av förtrolighet och kärlek och det var en tung dag när vi var tvungna att säga hej då för dina nya utmaningar i livet som ingenjör.

Anna. Härliga, underbara, flamsiga Anna som läste till socionom. Här kom humor, känslighet och empati i en härlig och salig blandning och att Savannah och du hade en speciell relation gick inte att undgå. Era rockvideor och bus fyllde hemmet med skratt och kärlek. Även dig, Anna, fick vi med tungt hjärta släppa vidare.

Niki. Denna energiska, härliga och mångfacetterade människa. DJ och låtskrivare by night och personlig assistent by day. Eller tvärtom. Du är så mån om Savannah och du bidrar med musik, kommunikation och påhittighet. Du är aldrig rädd för att komma med idéer eller ge dig ut på diverse äventyr med Savannah. Du har ett hjärta av guld.

Rebecca. Försiktiga och oerhört snälla Rebecca med många talanger innanför rockärmen. Konstnärlig som få och ett intresse för japansk kultur. Du får Savannah att känna sig trygg. Du är lugn och saklig och förbereder henne på precis allt. Vilken situation ni än hamnar i så är du en klippa av lugn för Savannah och det är ovärderligt.

Nathalie. Du som aldrig jobbat som personlig assistent innan. Som kom in som en självklarhet och tog Savannah till ditt hjärta med en gång. Vilken resa du gjort hos oss. Hur du så snabbt lärde känna Savannah och vad som får henne glad värmde mitt mammahjärta. Savannahs välmående är alltid din prioritet.

Nadja. Du har inte varit här länge men det känns som en evighet. Som en virvelvind tog du en självklar plats hos oss och du är en av få som kan erbjuda dig att ta ett pass så jag kan få vara ledig. Trots att du jobbar mer än heltid. Du har snabbt fått en plats i Savannahs hjärta och ni har redan hittat er kemi. Hoppas du stannar upp ibland så du ser det.

Sist, men absolut inte minst. Min mamma och Sanna.

Mamma. Din och Savannahs relation är verkligen eran egna. Ni har en outtalad hemlig värld och den är bara er. Att du orkat arbeta med lillfia så länge bevisar väl bara hur stark er kärlek är. Det finns inga ord i världen som kan beskriva hur glad och tacksam jag är för dig. Hur mycket du betyder för oss. Älskade mamma.

Sanna. Här hade jag kunnat skriva en roman. I fyra år har du varit hos oss. Genom allt har du funnits här. Genom assistenter som kommit och gått. Genom lunginflammationer, ambulansfärder, operationer, kurser, föreläsningar och en flytt och du är en av få som sett mig i alla mina tillstånd av känslor.

Du och Savannah. Hur förklarar man den relationen? Förutom kärleken ni känner till varandra så är du alltid så fruktansvärt mån om att inte tycka synd om henne, att allt alltid är på hennes villkor och ditt outtröttliga engagemang i hennes kommunikation, utveckling, självbestämmande och allmänna välbefinnande är av sällan skådat slag. Att du även har den där förmågan att veta när du ska bli ”osynlig” i ditt arbete är en sällsynt egenskap.

Jag hade aldrig överlevt utan ditt stöd och att du alltid ställer upp. Att se dig och Savannah, hur ni interagerar och hur du alltid ser till att hon får komma till tals vart vi än är och med vem vi än är kan få det hårdaste hjärtat att smälta. Tack för att du går bortom vad som krävs av dig. För att du tänker på oss som människor, inte bara ett arbete.

Den här krönikan är ert kärleksbrev. Alla assistenter som lämnat avtryck. Som fått Savannah att blomma och som fått mig att känna ro i själen. Jag är inte perfekt, vare sig som människa eller chef men det minsta jag kan göra är att tillägna er ett bevis på min kärlek till er. Många har inte samma tur. Tack för att jag får vara sur och grinig ibland utan att ni tar det personligt. Tack för att jag får stänga in mig ibland. Tack för att ni tar ert arbete på allvar.

Ni. Assistenter. Ni bidrar till liv. Och till kärlek.

Som det här kärleksbrevet till exempel.