1973 års filmatisering av musikalen Jesus Christ Superstar har väl kommit att bli något av en klassiker även i Sverige, då SVT brukar passa på att visa den i påsktider.

Så hade jag bestämt mig för att börja den här texten, då jag för en stund sedan satte mig för att söka runt bland gamla TV-tablåer. Inte enbart för att jag tycker att det är väldigt underhållande (ja, mina intressen är lite märkliga), utan främst för att kontrollera att SVT faktiskt BRUKAR visa Jesus Christ Superstar i påsktider, och det inte bara är något jag fått för mig för att den stått igång i bakgrunden någon gång medan jag käkat påskmat hos mina föräldrar. Men min killgissning var korrekt, SVT har visat den nästan vartenda år sedan 2009 åtminstone. Men mer intressant än det faktum att filmen visats är dess tablåbeskrivning. Däri går att läsa att ”Historien fokuseras på de sista sju dagarna i Jesu liv, bl.a. hur han blev förrådd och korsfäst, allt sett ur Judas synvinkel”.

Att allt skulle vara sett ur Judas (helt briljant spelad av Carl Anderson, RIP) synvinkel är ren lögn, däremot är det helt korrekt att Judas i Jesus Christ Superstar har en betydligt mer nyanserad karaktär än Judas i evangelierna. Genom evangelierna lär vi oss saker som att Judas hela tiden varit en tjuv som stjäl ur lärjungarnas gemensamma kassa (Johannes), eller att Satan far in i honom och får honom att gå och förråda Jesus till översteprästerna (Lukas). Så har han alltid kommit att bli känd som Judas, förrädaren.

Skaparna av musikalen har istället gjort Judas till en sann rationalist och filantrop. Han följer Jesus (Ted Neeley) i hans empati och försök att göra världen till en mer jämlik plats, men är däremot inget fan av Jesus irrationalitet. Varför umgås Jesus med så kallat ”lösaktiga” människor, det går väl inte värst väl ihop med den bibliska läran? Och hur kan han låta Maria slösa en hel flaska balsam på att smörja honom, när flaskan kunde sålts för 300 silvermynt som därefter kunde givits till välgörenhet? Det som triggar Judas mest av allt är ändå när Jesus låter sig bli kallad för Guds son. Det är högmod, det är blasfemi!

Låt oss för en stund lägga undan våra egna trosuppfattningar (eller brist därpå) och utgå från att Jesus i musikalen faktiskt är Guds son. Det är väl till och med en mycket rimlig tolkning, dels med tanke på hans förmåga att förutse framtiden, dels på grund av lyricsen i Marias (Yvonne Elliman) I don’t know how to love him. Däri är det tydligt att det inte är en vanlig förälskelse hon beskriver, utan en kärlek till en överjordisk storhet. En kärlek som skrämmer henne så mycket att hon överväger att försöka bryta ner Jesus, bara för att hon inte vet var hon ska ta vägen med sina känslor, och detta skrämmer henne. När vi nu valt att tolka verket på det här viset är det lättare att förstå även Judas. Judas är en man som vill göra gott genom rationella beslut. För honom är slutledningsförmågan mer prioriterad än känslan: Om vi säljer balsamflaskan, så kan vi skänka pengarna vi får ut till välgörenhet. Men tro handlar inte om rationalitet, utan just om… att tro. Eftersom Judas inte är kapabel att tro agerar han såsom han upplever rimligt för att göra gott, och hux flux har han korsfäst världens frälsare för 30 silvermynt som kan gå till välgörenhet.

Jag skulle vilja säga att sekunden när även Judas brister ut i I don’t know how to love him är den vackraste och bittraste stunden i hela filmen: tron kommer över honom, men för sent. Och när han inser vad han gjort blir det honom övermäktigt och han hänger sig.

Jag kan inte undgå att koppla tron till kulturen. Precis som tron så är kulturen inte rationell i den mån att den inte påverkar oss på ett rationellt vis.Vi kan inte styra vad som berör oss i ett konstverk, för våra känslor och associationer beror på ett enormt, sublimt spänningsfält, påverkat av våra tidigare upplevelser såväl som vårt sinnelag, och tusen andra små beståndsdelar. Betyder det att vi inte bör intellektualisera kulturen alls? Jag hoppas verkligen att svaret på den frågan är nej, annars är mitt framtida arbete som litteraturvetare helt överflödigt. Jag tror att vi måste försöka förstå kulturen på alla vis vi kan, och då är förstås intellektualiserandet nödvändigt. Men vi måste alla komma ihåg att kultur, liksom tro, inte kan mätas eller vägas.