076 184 50 75 hej@karlstadkallar.se
Välj en sida

Jag har alltid varit en sportkille. Jag har aldrig haft koll på hur man slår ett c-moll är eller riktigt förstått mig på grungens punkrötter. Jag har heller aldrig funnit något särskilt intresse för naturfärgade kläder – och det mest lägereldskompatibla jag säger är typ att jag ”föredrar Håkans tidiga låtar”. Men jag inser att det kanske inte riktigt är min åsikt, utan att det bara känns bra att säga det. Jag har alltid varit en sportkille – och ibland skäms jag nog lite över det faktumet. I min egen podd tillskrev min kompanjon Erik mig just den titeln och mitt instinktiva svar på det blev: ”Vill du verkligen sätta mig i det facket?”

Gudarna ska veta att jag lajvade de allra flesta killtyper under gymnasiet. En vanlig snubbe som gillar Paradise hotel och pattar, som sedan växte upp för att numera lägga ut bilder på sina förfester på sociala medier med bildtexten ”Testa stör”, varför nu någon skulle vilja störa en vanlig fest för sju killar, men nu ska vi inte fastna i det.

Jag har också försökt vara en känslig kille med, enligt 17-årige Olle, djup musiksmak. När vi under gymnasiet gjorde en låtrecension på engelskan skulle det spännas emotionell båge. Jag skulle visa vilken otroligt djup och känslig spännvid jag hade. Min övergång till en sådan kille hade min vän Jennie ifrågasatt å det djupaste under en längre period. Hon var emot min förflyttning och rekommenderade mig att ”stå för den du är”. Men jag ville. Hon var i övrigt en sådan som gillade att hänga på hemsidan Tumblr titta på och ha dess abstrakta svartvita motiv som bakgrundsbild, och ibland porträtt på just Kurt Cobain. Att jag nu försökte verka i hennes värld ställde högre krav på mig. Därför valde jag låten Free Fallin´ av John Mayer. Trodde jag. När jag klev upp och introducerade mitt låtval för klassen blev hon äcklad av mig. ”Nu är ju det Tom Petty då men ahja”, fnös hon kyligt och med stark avsmak – och utdelade en blick jag tyvärr inte kan göra rättvisa i textformat. Efter det gav jag upp och återgick till att vara en sportkille.

Jag tänkte därför för en gångs skull bliva vid min läst, inte ta mig vatten över huvudet och berätta om det bästa jag visste under min barndom. Att gå på hockey med min pappa.

Det var allt som oftast på lördagar. Att växa upp i arbetarklassen har sina fördelar men det var inte mycket utrymme för lattjo lajban under vardagskvällar. Dagen började ofta med att en assistent väckte mig. Jag blev som alltid besvärad, inte enbart för att jag alltid varit morgontrött utan också för att de hade mage att störa min och pappas dag utan någon som helst skam i kroppen. Men jag fick tugga i mig det med visst motstånd – precis som med all mat under den här dagen. Jag hade alltid svårt att få i mig mat under matchdagar. Jag var så nervös och anspänd och svår att få kontakt med. Till råga på det har jag dessutom alltid vägt för lite, eller som dietisterna så fint uttryckte det: ”Det skulle vara bra om du gick upp några kilon.” Mina föräldrar fick därför ryta i och tvinga i mig maten. Assistenten tittade på, och kanske njöt. Jag har alltid varit en diva och de gånger mina föräldrar skällde ut mig fanns alltid en slags tillfredställelse i deras ögon.

Matcherna började vid 16.00 och jag ville alltid vara där minst en och en halv timme innan, man skulle se HELA uppvärmningen. Det var av någon anledning viktigt för mig. Jag kunde så klart inte dra några djupare analyser än huruvida någon spelare ”såg väldigt pigg ut” men jag ville inte gå miste om en sekund hockey.

Sedan kom vi till det som var dagens höjdpunkt för mig. Det som jag alltid som allra mest såg fram emot, som egentligen var det enda jag kom ihåg länge efter matcherna. Jag vet inte vem som bestämde det men jag älskade det faktum att vi med funktionsnedsättning alltid fick stå i spelargången och hälsa på spelarna när de gick in och ut ur omklädningsrummet. Att komma så otroligt nära sina idoler regelbundet var svårt att greppa, hisnande. Det var alltid jag och den otrevlige killen med sned fot i rullstol som stod på varsin sida av den svarta plastmatta spelarna gick på. Hälsningen var välanpassad för oss med krumma leder, det var en stängd hand som mötte en hockeyhandske som utgjorde en klassisk och den försiktigaste av fist bumps. Spelarna utförde dessa med olika engagemang. Och nu följer en lista vilka som hälsade bäst för er insatta inom Färjestads laguppställningar mellan åren 2006–2010, ni andra kan scrolla förbi den och det gör mig absolut ingenting.

Jörgen Jönsson – Min överlägset största idol under den här tiden. Tyvärr var han inte vidare bra på att hälsa. Pliktskyldigt men inte så mycket mer. Jag var alltid besviken men han var också väldigt fokuserad överlag. Och med tanke på hans generella nivå kunde jag ändå ha viss förståelse för det.

Rickard Wallin – Åh! Underbare Walle. Alltid ödmjuk och skrev gärna autografer och hälsade glatt (vid vinst). Jag älskar honom djupt och villkorslöst, kanske mycket tack vare det.

Dick Axelsson – Hälsade precis som man förväntar sig att han ska hälsa, med ett snett leende och någon skön kommentar. Älskar även honom.

Per Ledin – Om vi bortser från hans verbala övertramp mot måldomare var det nog ingen som var så trevlig som Per. Han tog sig ofta tid och pratade med mig, frågade var jag gick i skola och sådana grejer. Otrolig på många sätt. Jag blev väldigt ledsen när han gick till HV71 och i den första matchen de möttes sträckte jag fram handen till honom – även då hälsade han ordentligt och beklagade det faktum att jag var tvungen att hälsa på en HV-spelare.

Lee Goren – Även det här en kontroversiell figur efter att han hotat en supporter med att ”köra ner handskarna i halsen” på denne. Men han var alltid snäll mot mig, det ena behöver som bekant inte utesluta det andra. Även om det ibland var svårt att göra sig förstådd på den genomsnittliga it’s raining cats and dogs-engelskan en skolelev hade flöt våra samtal fint.

Matchen drog igång. När spelarna åkte in och publiken började applådera tog pappa sin högra hand, satte den innanför min vänsterarm och slog den sedan mot min handflata så att vi på så vis applåderade ihop. Efter nedsläpp och matchstart var jag i det närmsta zen en tioåring kan vara.

Utöver att följa matchen ville jag allra mest hälsa på spelarna men det fanns ett hinder. Eftersom platserna vi fick tag på oftast var högst upp under de pensionerade tröjnumren – vilket är längsta möjliga avstånd från spelargången – var det en rejäl bit att förflytta sig och således ett logistiskt problem jag ville lösa. Jag kom på en lösning men den var beroende av matchfunktionären Conny Engs godkännande. Vid den första periodpausen hade jag alltid scoutat huruvida det fanns någon av de mer lukrativa handikapplatserna ledig (de bakom plexiglaset mellan klack och plan). Och höll tummarna för att någon med säsongskort inte var där. Om så var fallet frågade jag den alltid så förtegne men underfundige Conny om lov att få sitta där i stället, och han svarade ja varje gång till pappas stora förtret, för pappa ville sitta kvar däruppe eftersom han hävdade att man fick bättre överblick på spelet. Då kunde vi lika gärna varit kvar hemma och sett tv-studions analyser, svarade jag, varpå min pappa muttrade på ett sätt som bara han kan göra.

Det var alltid Conny som städade i ordning spelargången och höll plastmattan fri från grus och annat skit åskådare och mina egna permobildäck dragit dit. Varje gång jag skulle passera den gav jag honom en blick som signalerade ”jag är ledsen men jag kan tyvärr inte ta ett lite större steg över den här” och sedan gasade jag på lite extra för att i alla fall göra en form av gest. Vi snackade ofta om matchen under tiden han sopade och jag inväntade spelare, vilka spelare som var på g, något hett nyförvärv eller ett aktuellt ämne, ibland fist bumpade vi vilket vi båda tyckte var kul eftersom han ju inte var någon spelare – det var inte han jag var där för att träffa. Jag tyckte om honom. Och blev väldigt ledsen när Färjestad nu i våras lade ut på sina sociala medier att han gått ur tiden. Han betydde mycket för mina hockeybesök under barndomen även om han säkert inte visste om det själv.

I den här periodpausen hade vi stannat till i kiosken. Här köpte pappa en läsk och choklad som kommer i rullformat till mig och en kaffe till sig själv. Valet av choklad var ett mycket rutinerat sådant. Bitarna slank lätt och smidigt in i munnen utan att man behövde bita av och söla och eftersom jag befann mig i zen krävdes det mer arbete av mig att stå emot än att bara låta den slinka in i munnen och fortsätta titta på matchen. När det kom till drickandet hade jag alltid kravet på mig att ”i alla fall dricka till ytan är under etiketten”, och det var inte förhandlingsbart. Undervikt har alltid varit en ständigt pågående kamp.

Med alla logistiska och dietistiska bestyr avklarade kunde period två och resten av matchen börja. De platserna därnere var otroliga. Här small det rejält i sargen eller plexit om någon spelare missade mål med ett skott från blå eller om Emil Kåberg tryckte till någon och kinden på motståndaren blev så där uppmosad mot glaset som i buskisfilmer. Det var alltid en mäktig känsla att se på 30 centimeters avstånd. En annan väldigt stor fördel med de här platserna var att här hördes alltid hockeyspelarnas mycket begåvade och rika ordförråd i trashtalket. Jag lapade girigt i mig alla fraser och såg hur jag själv skulle kunna använda dessa på skolgården och vinna status.

Hälsa på spelarna upprepade sig och tredje perioden kunde spelas. Om Färjestad vann var det alltid en feststämning i spelargången. Då fick jag ofta en matchpuck och vid ett mycket sällsynt tillfälle en klubba.

Ett otroligt sicksackande utförde jag sedan mellan fulla människor – som av någon anledning alltid ville berätta hur mycket de tyckte om mig och/eller erbjuda mig en taxi hem – för att ta mig ut. Allt som oftast kunde jag glida undan, det gällde bara att hålla tillräckligt hög fart. Ut till parkeringen, lyftas till passagerarsätet, på med sexpunktsbältet och sedan kördes permobilen in där bak i bilen. Under tiden pappa spände fast den satt jag ofta och samlade intrycken. Hur är det möjligt att slå passningar som Jörgen Jönsson? Håller Christopher Heino-Lindberg som förstamålvakt i ett slutspel? Kommer jag någonsin sluta älska Jonas Frögren?

Pappa öppnade bildörren och hoppade in ovanligt spänstigt. ”Det var väl bra det här”, sade han. Sedan startade han bilen och riktade om fläkten så att bilrutan skulle tina fortare. Vi åkte en bit men hann inte långt innan han fick tvärnita för att sedan ondgöra sig över någon ”försäljare med backslick i en leasad vit Volvo” som inte begrep sig på blixtlåsfunktionen på offentliga parkeringar. Visst känns den nidbilden daterad på många sätt, men för 14 år sedan var den i regel brinnande aktuell och träffsäker.

På väg hem på riksväg 63 lyssnade vi alltid på Radiosporten där Mats Fagerström oftast rätade ut ett hängande frågetecken om något domslut. ”Va? Hur kunde det där vara en sparkrörelse?”, utbrast vi i liten kör. ”Men det gör ju inte så mycket, vi vann ju matchen.”

Brass In Pocket med Pretenders spelas på radion, jag småslumrar som jag alltid gjorde när vi åkte bil. Måljingel. Frölunda har vunnit efter övertid i Frölundaborg mot Brynäs. Skönt, Färjestad behåller serieledningen. Bilen känns åter varm och jag sluter ögonen igen – tryggt medveten om att nästa helg väntar en ny omgång.

### Stort tack till Marcus Leifby för rådgivning i val av Radiosporten-låt