076 184 50 75 hej@karlstadkallar.se
Välj en sida

För ett tag sedan var det en konsult på vårt företag och föreläste. Han inledde hela sitt nummer med att berätta om sin mobbade uppväxt och hur det gjort honom till en starkare person med större drivkraft. Ett lager till ens personlighet som jag saknar.

När folk med olika funktionsnedsättningar vill berätta historien om sig själv är det alltid med ett aldrig sinande fokus på hur tufft och jobbigt det är. ”Vi mot samhället, vi mot myndigheterna, vi mot världen. Ingen är på vår sida. Kämpar alltid mot fördomar.” Ungefär. Det ger en fin dramaturgisk kurva när det finns en ”trots allt”-aspekt inblandad. Även om den stundtals kanske är sökt och konstruerad. Konstigt vore det väl annars.

Men det är något jag inte kan hitta hos mig själv, det är snudd på tomt på mörker. Permon har rullat i idel nedförsbacke.

Det har alltid känts som att samhället har mer förståelse för mig än vad jag har för samhället. Exempelvis har jag aldrig stött på någon som hånat mig för att mitt transportmedel inte är ett par chunky sneakers utan en vanlig, hederlig, skattefinansierad Permobil. Inte heller för att jag pissar i en flaska, och inte heller för att jag ibland blir kladdig om munnen när jag äter.

Givetvis får man ibland blickar och blir utstirrad på offentlig plats, vilket ju så klart inte är svinkul. Men vi kommer ju heller inte runt det faktum att det inte på något sätt tillhör normen. Vid en snabb okulärbesiktning av befolkningen sitter inte 40 procent av den i Permobil.

Jag tänker på min skolgång. Det är ofta här funktionsnedsatta känner sig utanför. Aldrig som en del av leken utan ständigt hamnandes i ett iakttagande läge lite vid sidan om. Jag upplevde det aldrig så.

När vi spelade brännboll hade vi en utomordentligt utstuderad taktik. Varje gång jag skulle köra var det alltid någon som slog åt mig. Om det var en slumpvis framlottad slagare? Gud nej. Här gick jag på ren och skär kompetens. Det var alltid någon av klassens två mest atletiska killar, Anton eller Daniel som slog åt mig. Om en Lundsbergsrektor sett mitt urval skulle den förmodligen tittat på mig med värme, lagt armen om mig och sagt ”Så här ska en gallring gå till, pojk.”. Jag åker fram till port ett och atletisk kille slog, jag hann i regel fram till port två men vid en riktig fullträff kunde jag nå ändå till trean. Atletisk kille slår åt sig själv och jag kör iväg. Här gäller det att hålla ut lite så att atletisk kille snabbt och smidigt kan passera på insidan för att öka chansen till att varva. Till mitt elitistiska val av slagares försvar var det dock klassens unisona beslut, vi ville ju vinna matchen.

Under rasterna spelades det ofta innebandy. Här lät jag min assistent tillverka ett klubblad i träslöjden i formen av ett v som vi sedan fäste i fotplattan med två tvingar. På planen rörde jag mig så klart långsammare än de andra men vägde upp det med ett få förunnat spelsinne och permobilens tyngd. Jag var svår att flytta på. Dagassistenten var dock mycket noga med att poängtera att jag inte fick använda den i närkampsspelet. Det fick jag lov att köpa. Istället opererade jag mest i offensiv zon i allmänhet och framför mål i synnerhet. Ofta ställde sig en skytt bakom innebandymålet och sköt med all kraft på antingen mitt klubblad eller däck vilket vallade in bollen bakom en chanslös målvakt.

De gånger det vankades skolturneringar i de olika sporterna såg min medverkan lite olika ut. I innebandyn tog lärarna ett beslut att jag inte fick medverka för min egen säkerhet. Det måste varit något med gympasalens golv för ute på skolgårdens asfalt gick det alldeles utmärkt att spela. Just under den turneringen tog jag istället på mig en tränarroll. Oefterfrågat av ungefär 100 procent. Men klasskompisarna lät mig hållas, de visste hur gärna jag ville vara med.

Om jag på innebandyplanen var en utpräglad målskytt var jag mer av en gnuggare under skolans inte lika åtråvärda men ändå viktiga friidrottstävling. Här fick man en poäng om man medverkade och sedan ökade den i stigande skala upp till fyra poäng grundat efter sitt resultat. Här handlade det mer om att göra jobbet, jag kunde ju inte konkurrera på 60 meter. Stabila ettor som ändå behövdes vid sammanställningen av klassens gemensamma poängskörd. Ett år försökte vi tänja lite på gränserna under höjdhoppet. Jag borde ju rimligtvis kunna få fler poäng om assistenten lyfte mig över ribban, tänkte vi. Mycket riktigt fick jag också det. Men året därpå var den lösningen inte accepterad, vilket ju är superrimligt med tanke på hur effektivt det varit även för de andra att bli lyfta över ribban för att nå fyra poäng. Jag tror heller inte att arbetsterapeuter på Karlstad kommun som valt att göra ergonomi till sitt mest utmärkande personlighetsdrag jublat om de sett mig när jag hurrandes flög ner i mattan.

Jag har i mångt och mycket haft en sladdrig inställning till diverse myndigheters regler och rekommendationer kring mina hjälpmedel. Jag tror inte landstinget hade varit för idén till att vi en gång använde min permobil som ankare i dragkamp. Då fäste vi repet i själva metallstången som håller uppe sitsen. Tyvärr var det här bara en engångsföreteelse. Men det var inte på grund av säkerhetsskäl som vi slutade, det var enbart för att jag inte lyckades få något vidare fäste. Och jag kan bara drömma om hur resultatet blivit om underlaget varit asfalt.

Hjälpmedel är för folk i tidiga tonåren en attraktion, det är ju en bekväm kontorsstol som dessutom går att köra runt i. Saker som brummar brukar gå hem i värmländska småbygder. Och detta var inget undantag.

Jag använde två permobiler i skolan. En för utomhus och en för inomhus. Och när jag bytte var det alltid någon klasskamrat som frågade om den fick testa permobilen jag nyss använt. Den var ju ändå igång liksom. De frågade också som om det vore första gången, vilket var kul med tanke på att vissa av dem visste om fler funktioner än vad jag gjorde.

Men de fick testa den. Varje gång. De gånger några andra assistenter som vanligtvis inte var med i skolan följde med var det vissa av dem som reagerade på hur det levdes rövare med hjälpmedlen. Det tjallades till föräldrar. Då kallade jag dem för saker som ”tråkiga jävlar” och ”glädjedödare” men jag har nu i efterhand förstått att de också var det.

Jag kanske har varit förskonad. Det är lätt att sitta här och skriva anekdoter om hur delaktig jag var i diverse aktiviteter under skolan när många i liknande sits som min känt sig väldigt utanför. Och i vissa fall mobbade. Det är det. Men jag tror att jag vann mycket på att vara uppväxt på en liten ort där den mycket uttjatade frasen ”alla känner alla” kan appliceras. Vår klass förblev så intakt den kan bli under nio år. Det var och blev alltså ingen nyhet för dem att ha en handikappad klasskamrat. Och framför allt ville min klass hjälpa till. Jag tror att man bör behandla sitt handikapp som tunnhårighet (säger jag utan någon som helst erfarenhet av det sistnämnda), det gäller att äga det. Be folk som inte är din assistent om hjälp, även om det kan kännas förnedrande första gången brukar folk bli alldeles tossiga när de får hjälpa till med något. Det blir det viktigaste de någonsin gjort. Deras livsgärning. Framför allt tror jag det täpper till gapet till handikappet om man får hjälpa till med något så enkelt som att hålla upp en dörr eller fylla på mjölkglaset i matsalen. Då blir det inte så distanserat eller främmande. Och permobilen kommer alltid vara en leksak. Inget annat.