076 184 50 75 hej@karlstadkallar.se

Hej alla läsare!

Vem är jag, som kommer få äran att ta lite av er tid någon gång i månaden? Som vill få er att tänka, känna, skratta och gråta?  Jag är Christel, 35 år, ensam vårdnadshavare till Savannah, 7 år, som har en grav CP-skada, epilepsi och en utvecklingsstörning. Hon har i dag beviljad assistans de flesta timmarna på dygnet.

Vi bor i en lägenhet i Partille, strax utanför Göteborg, med vår hund Geisha 12 år och vår frigående kanin Hubbe på snart fyra månader. Jag arbetar ibland som assistent till Savannah, arbetsledare för de övriga assistenterna, samt som butiksbiträde på Arken Zoo.

Mina inlägg kommer handla om livet som ensamstående funkismamma. Hur får man livet att gå ihop? Hur fungerar det med arbete utanför hemmet? Hur fungerar det med dejting i denna annorlunda värld? Och är man verkligen lycklig? Jag vill utmana fördomar men även snälldomar, som jag kallar dem. Jag kanske inte alltid är politiskt korrekt och jag kommer pendla mellan lycka och sorg, dåtid och nutid. Humor är min bästa vän i en värld där man förväntas ta allting på stort allvar.

Jag har inte levt i funkisvärlden länge nog för att kalla mig någon slags expert, men när blir man någonsin det, på någonting egentligen? Jag lär mig hela tiden. Mitt fokus har skiftat väldigt från när Savannah var liten. Jag ser dessa mönster upprepa sig på nyblivna föräldrar till ett barn med annorlunda förutsättningar. Ganska tidigt i sitt nyfunna föräldraskap vill man utmana människors sätt att uttrycka sig. Under dessa sju år som mamma till Savannah har det med jämna mellanrum dykt upp olika ”kampanjer” om att folk ska sluta använda sig av uttryck som ”CP” eller ”mongo” i nedsättande ordalag.

Jag gjorde det också. Ville få folk att tänka efter. Vi vände på CP, vad står de bokstäverna för egentligen? Förslag som Clever and Pretty, Celebrate Potential och Cute Princess dök upp. Har det hjälpt? Kanske. Kanske inte. Jag tror att ord kan vara väldigt starka. Om ens avsikt är att det ska vara starkt. Jag tror sällan folks avsikter är att vara elaka. Man är sin erfarenhet. Och, om vi ska vara ärliga, hur många gånger har inte vi, alla människor, lyckats uttala oss klumpigt? Jag tror att de man kan lära något, de tar åt sig. De börjar tänka efter. Det är lite som kokosboll kontra negerboll-debatten som är ständigt pågående. Det gör ont i mig att till och med skriva ordet. Men folk slår sig på bröstet och säger saker som: ”Jag har alltid sagt så, varför ska jag sluta?” Ja, du. Varför ska just du sluta? Den här människan går ej att nå fram till. För mig handlar det om ovilja. Det var inte svårt att på något vis omprogrammera mitt ordförråd till att säga kokosboll istället. Och samtidigt låter det faktiskt mycket trevligare.

När Savannah var cirka åtta månader så var jag hemma hos en väninna, vars dotter är lika gammal som lillfia. Vi umgicks, hade mysigt och pratade. Vid ett tillfälle säger min väninna, när hon pratar om sin hund; Han fick ett riktigt CP-ryck. Med en gång höll hon andan när hon insåg vad hon sagt. Hon började gråta och bad om ursäkt. Jag hann knappt reflektera, men hon kände genast dåligt samvete gentemot Savannah. Tänk om hon hörde? Tänk om hon förstod? Jag förklarade att det var ingen fara. Denna händelse sitter kvar hos mig än i dag. Det är ju inte så jag vill att folk ska känna. Ska folk runtomkring oss inte kunna känna sig avslappnade? Måste de tänka på vartenda litet ord de säger med rädsla att såra? Då är det ju inte konstigt att folk känner sig manade att undvika vårt sällskap. Och en hund som får ett CP-ryck, det är ju i min värld lycka! Den springer runt, runt och hoppar och skäller. En människa som henne, min väninna, det är någon man kan lära.

I dag hoppar jag inte till när någon använder CP på ”fel” vis. Jag har andra, viktiga delar att fokusera på. Som Cerebral Pares. CP. Som min dotter har. Som kan vara allt ifrån skit när hon har en jobbig dag, till fullkomlig lycka en dag hon är så glad att hela kroppen sprattlar.

Allt handlar om perspektiv.